Frågan är när politiker kommer att ha modet att i praktisk handling visa att vad vår jord behöver är mindre prat och mer handling. Det går inte att äta pengar. Något som indianer konstaterade för flera hundra år sedan. Ändå fortsätter politiker att tro att ekonomisk tillväxt är lösningen.
Det finns en konstig idé om att vi som är här på jorden just nu är höjdpunkten på skapelsen. Därför kan vi köra slut på alla jordens resurser. Det har funnits massor av människor före oss och om vi vågade skulle vi kunna lära oss mycket av dem. Till exempel att krig aldrig har löst några problem snarare skapat problem.
Det kommer förhoppningsvis att finnas en värld efter oss. Men inte om vi som faktiskt vet vad vi håller på med fortsätter med samma envishet mot vår egen undergång. Tidigare generationer kan ursäkta sig med att de inte visste men det går inte idag. Idag finns kunskapen men med en dåres envishet bryr vi oss inte. Tänk att vi står inför kommande generationer och ska förklara att vi visste vad som pågick men gjorde inget.
Visst, vi hade stora internationella konferenser där många vackra ord och till och med löften ibland yttrades. Och resultatet? Nej om just vi måste göra något då blir det inget av alla löften. Någon annan kan göra det men inte vi. Och där är vi. Politiker är så rädda om sin makt och väljare vill inte minska på sin bekvämlighet. Så vem ska vi skylla på när det inte går längre?