Dags att tacka UNT och docenten Cecilia Wassén. Har svårt att förstå hur kristna människor blir kränkta av att läsa om hur det stod till på Jesu tid i Palestina och hur de olika evangelierna förhåller sig till varann. Spelar det någon roll om Jesusbarnet verkligen låg i en krubba i staden Betlehem?
I mitt hem lästes julevangeliet varje julafton. Jag läste aftonbön och gick i söndagsskola och långt upp i vuxen ålder betraktade jag mig som troende och kämpade med att hitta den verklige Kristus, han som först låg där i krubban och sen kämpade på korset för vår skull – som var törstig och som trodde att hans far övergivit honom. Jag försökte förgäves sätta mig in i smärtan. Jag skulle ha varit tacksam då, om någon berättat för mig om den verklige Jesus och vad forskningen kunnat ta fram om hur det stod till med de där legenderna. För nog förstod jag ändå rätt tidigt att det var fråga om något slags legender, att inte allt kunde tas så bokstavligt, men det gjorde egentligen inte så mycket. Läsa aftonbön höll liksom ondskan på avstånd. Det fanns orättvisor runt om och barnhemsbarn. Det onda fanns och skulle på något vis kämpas ner.
Mina gamla vänner från söndagsskolan som är djupt troende känner sig nog inte kränkta. De vet vad de har och det tar ingen docent i exegetik ifrån dem.
En gång i mellanåldern frågade jag min mamma, om hon verkligen trodde på Gud. Hon sa att Gud är det goda som människan bär inom sig.
Min syster levde sina sista år i Indien. Hennes guru hette Amma och Amma hjälpte min svårt sjuka syster genom grymma smärtor och dödsrädsla. Var liksom hennes livboj in i döden. När jag frågade henne om hon såg på Amma som en gud, svarade hon: Det är väl som en profet, ungefär som Jesus. Jag studsade till, som om det var en hädelse. Fastän jag inte längre trodde på hädelser.
Nu talar folk om kristna värderingar men vill stänga våra gränser för medmänniskor som flyr hot och förtryck, naturkatastrofer och krig. De vill skära ner stödet till handikappade barn och gamla och de vägrar se och agera mot det hot som vi vet hopar sig för hela vår planet och då inte bara över de människor som redan lever mitt i klimatkatastroferna utan även över dem själva och deras egna barn och barnbarn.
Menar vi allvar med de där värderingarna ska vi väl inte använda vår energi till att slåss om huruvida Jesusbarnet låg i en krubba utan hellre liksom mamma bära Gud och Människosonen inom oss.