De flesta av oss mår bra av att vistas i miljöer med stora gamla träd. De ger skugga, svalka och har ett slags lugnande effekt. De tar dessutom upp koldioxid.
När man bygger nytt nuförtiden tar man oftast bort nästan all befintlig vegetation. Inklusive stora träd, även om man ibland sparar enstaka exemplar som inte sällan blåser omkull eller blir så stressade att de måste sågas ner. Förr i tiden sparade man ofta ett stort antal stora träd och passade in husen mellan träden. Se exempel i Eriksberg och Sommarro.
Det verkar som att dagens stadsplanerare, landskapsarkitekter och arkitekter föredrar att designa nya bostadsområden utifrån ett blankt papper. Hur svårt är det? Med sådana förutsättningar upprepar man gärna det som andra redan gjort eller sådant man lärt sig. Hur kul är det?
För att kunna skapa något nytt, spännande och unikt krävs ofta tydliga begränsningar. Exempel finns inom kulturen och företagsvärlden där nya innovationer gärna uppstår genom begränsningar. Begränsningarna triggar fantasin och kreativiteten även om det är tungt i början.
Mitt förslag är att Uppsala blir först med att bygga bevarandekreativt. Med detta menas att en grupp experter och personer som representerar olika intressen besöker platsen som ska bebyggas. De väljer ut ett större antal träd som ska bevaras. De tar hänsyn till vad som är möjligt rent byggtekniskt. Eventuella avsteg kräver en ny kreativ process där målen bibehålls.
Att arbeta bevarande-kreativt skulle göra Uppsala till en föregångare och de som engageras kommer att få nya idéer som de kan överföra till framtida projekt.
Vi behöver bli bevarandekreativa
Med detta menas att en grupp experter och personer som representerar olika intressen besöker platsen som ska bebyggas. De väljer ut ett större antal träd som ska bevaras, skriver Christer Björkman i Uppsala.
Eriksberg är ett exempel på hur man förr i tiden sparade träd mellan husen.
Foto: Tomas Lundin/Arkiv
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.