Svar till Editha Lindeborg i UNT den 18 juni.
Vi har fått chansen att diskutera vår nya VA-taxa här i UNT vid flera tillfällen. Det är vi glada för. Nu vill vi passa på reda ut ett missförstånd som återkommer - att lågförbrukare av vatten i den nya taxan får finansiera storförbrukares konsumtion. Det stämmer inte.
Vi har inom VA fasta kostnader för att underhålla verk och ledningarna i marken och kostnader för driften för att den som bor i en fastighet ska kunna få dricksvatten i kranen och möjlighet att spola toaletten. Det är kostnader som finns oavsett hur mycket vatten som fastigheten konsumerar. I vår tidigare taxa fick fastigheter med hög förbrukning betala en större del av de här fasta kostnaderna än fastigheter med låg vattenförbrukning, eftersom taxan i högre utsträckning baserades på hur mycket vatten du gjorde av med.
Det har vi justerat i och med den nya VA-taxan, för att på ett mer rättvist och skäligt sätt fördela kostnader utifrån fastighetens nytta av tjänsterna. Alla måste vara med och betala för den egna fasta kostnaden.
Begreppet storförbrukare och lågförbrukare har diskuterats en hel del i och med den nya taxan. Det handlar då om en fastighet med hög förbrukning eller en fastighet med låg förbrukning. Eftersom det kan bo flera personer på en och samma fastighet säger en fastighets förbrukning ingenting om hur sparsamma de är med dricksvattnet. I en fastighet med hög förbrukning kan det bo en stor familj som per person gör av med mindre vatten än genomsnittet. Så om fastigheten har en hög eller låg förbrukning säger inte särskilt mycket om huruvida man är försiktig och sparsam med dricksvatten.
Vi håller med om att det måste löna sig att spara vatten – och det lönar sig alltid att spara vatten. Men lönen för mödan är inte ekonomisk utan ekologisk. Det beror på att kostnaden för dricksvatten är så pass låg att även stora mängder inbesparat vatten ger en för liten ekonomisk utdelning för att det ska vara effektivt som ekonomiskt incitament.