Jag är en ensamstående mamma till två barn. I hela mitt liv har jag bott i Gottsunda eftersom det känns som hemma. Jag har arbetat med människor i hela mitt liv, både som personlig assistent och på dagis. De senaste 10 åren har jag arbetat på Akademiska sjukhuset. Jag har alltid gjort det jag kan för att ge en hjälpande hand
Igår hände något som öppnade mina ögon för vart vårt samhälle är på väg.
Jag var på väg hem efter jobbet, jag hade handlat mat och bar två kassar som var tunga. Jag njöt av vårt vackra vårväder.
Jag kommer till en backe full av is. Andra människor passerar så jag vill akta mig för att ge plats där det är något mer lättare för de andra människorna att gå och då halkar jag rakt bak på ryggen och slår hårt i huvudet. Allt går på sekunder. Det värker i ryggen och huvudet, mina kläder blir blöta och kassarna med mat ligger utspridda överallt.
Människorna som går förbi tittar och passerar. Ingen stannar. Ingen frågar hur jag mår eller om jag har ont.
Igår kände jag mig för första gången inte hemma längre, där jag bott i hela mitt liv. Hur kan man som medmänniska inte bry sig om andra? Kanske har jag lekt med och matat ditt barn? Kanske har jag tagit hand om din släkting på sjukhuset.
När jag sedan äntligen kom hem igår fick jag berätta för barnen vad som hänt. Jag fick varma kramar och klapp på huvudet (mitt onda huvud) De tyckte att jag skulle vila. Bara deras omtanke gjorde mig varm igen.
Vad är det som gör att barn har mer medkänsla än vuxna? Vi som är vuxna ska lära våra barn att bry sig om andra människor.Barn gör inte som du säger, de gör som vi vuxna gör.
Det enda jag önskar är att vi öppnar våra ögon och gör det som är rätt.