Jag trodde i min blåögdhet att pandemin skulle leda till en miljövänlig omstart i samhället. Pandemin visade ju att det går att drastiskt minska det miljöskadliga flygandet. Pandemin visade också att produktion nära konsumenterna ökar kontrollen över produktionen så att varorna tillverkas miljövänligare och med mindre utsläpp av gifter. Bondesamhället var i många aspekter ett föredöme. De flesta varorna producerades lokalt, där även människornas avföring ingick i kretsloppet. Detta i motsats till dagens avloppshantering, där rötslammet på grund av alla gifter aldrig används i det lokala kretsloppet utan används till att täcka deponier, vägslänter mm.
I de fall bondesamhället använde ”importerade” varor såsom metaller så återanvändes de av lokala smeder. Uppvärmningen skedde med förnybar ved. Klädesplagg innehöll vanligen inte gifter utan kunde på ett säkert sätt återgå till kretsloppet. Detsamma gällde byggnadsmaterial som främst bestod av trä och jord, till en mindre del av natursten som kunde återanvändas. Även färgerna var ”naturliga”, vanligen med pigment från marken såsom järnoxider i den klassiska rödfärgen. Den är fortfarande oslagbar som träskydd genom rötskyddande egenskaper och möjlighet för träet att släppa ut fukt som behöver komma ut för att undvika mögel, svamp och röta.
Upplandsmuseet skulle med sin pedagogiska verksamhet på Disagården kunna stimulera till att öka allmänhetens agerande i en miljövänlig riktning. I så fall behöver chefernas attityd ändras, så att de inte strävar mot idealet för en modern villa med stort trädäck av giftbehandlat trä, aluminiumstolpar, lyse hela nätterna som skadar insektsliv och fladdermöss samt byta staket innan det är uttjänt bara för att man vill ha ett nytt.
Ett tips är att använda giftfria staketstolpar om man ändå vill byta staket ofta. Ett annat tips är att skydda husen mot vatten, tvätta bort alger som täcker många väggar och måla rödfärg på utsatta partier. Många stockar har nu blivit kraftigt rötskadade.