UNT rapporterar (26/9) att nio av tio läkare och sex sjuksköterskor slutar på Palliativt centrum på Akademiska. Läkarna har framfört kritik mot ledningen under snart ett år, men upplevde att de inte blev lyssnade på. Ledningen i sin tur vidhåller att "det är inga problem".
Sjukhusstyrelsens ordförande, regionrådet Malin Sjöberg Högrell (L), ”är mycket bekymrad” och lovar att ”hålla ögonen på det här” (UNT 30/9).
Samtidigt rapporterar UNT (27/9) att underskottet för Akademiska sjukhuset skenar bortom alla tidigare rekord. En följd kan bli att ännu fler vårdplatser stängs och att Uppsalaborna får vänta längre på vård. Regionrådet Malin Sjöberg Högrell (L) tänker inte göra något åt det: ”Den budget vi har lagt ligger fast”.
Liknande scenarier som dessa återkommer gång på gång.
Sjukvårdsbudgetar läggs som i praktiken innebär nedskärningar.
Personalen går på knäna, larmar ledningen som slår dövörat till och försäkrar att ingen kommer att bli drabbad. Resultatet blir att personalen ger upp, och kompetens som tagit åratal att bygga upp, raderas på nolltid. Steg för steg urholkas förutsättningarna för den gemensamma sjukvården.
Hur länge ska vi finna oss i att detta ovärdiga skådespel får fortgå?
Budskapet att ”budgeten ligger fast” låter påskina att den är ett slags naturlag, omöjlig att göra något åt. Men sett över tiden ligger budgeten allt annat än fast. Sjukvården finansieras via skatterna, och dessa har sänkts undan för undan av framför allt borgerliga politiker.
Socialdemokraterna har i stort sett på medan detta pågått. Om vi hade haft samma skatteuttag som 2006 skulle vården under 2023 idag haft runt 400 miljarder mer att lägga på de offentliga utgifterna (enligt offentlig information från lagda budgetar).
Det är svårt att inte tolka den förda politiken annat än som ett medvetet, långsiktigt utarmande av den gemensamma, offentligt finansierade vården till förmån för ett USA-inspirerat system där vi får en skiktad vård efter betalningsförmåga. Det är naturligtvis helt legitimt att driva en sådan politik, men det ska i så fall sägas rent ut. Frågan är om vi som medborgare vill ha det så. Om inte, är det hög tid att reagera innan det är för sent.