Idag råder det brist på vissa livsviktiga läkemedel, vilket har tvingat regeringen att agera. Man uppmanar kroniskt sjuka att lägga till extra doser i sina medicinförråd. I stället för att ha medicin för den närmaste veckan bör varje person, som är beroende av kontinuerlig medicinering, ha ett förråd för omkring en månad framåt.
Vad beror bristen på? Vissa faktorer vi inte kan göra mycket åt, som den svaga kronkursen, läkemedelsbolagens prioriteringar och inflationen. Att det inte beror på resursbrist blev uppenbart under pandemin. Då var allt ljus på sjukvården. Pengar trollades fram ur ladorna, moderniseringar som kört fast i åratal fixades på nolltid, organisationer stöptes om, och personal lovordades för sin offervilja (AB 2020-05-13).
Men en orsak nämns sällan. Sverige hade länge en väl fungerande läkemedelsförsörjning. Genom statliga Apoteket AB samordnades lagerhållningen av viktiga mediciner så att tillfälliga produktionsstopp i läkemedelsfabriker inte skulle drabba patienter och sjukhus (Sydsvenskan 2020-03-28).
2009 avreglerade Alliansen apoteksmonopolet. Marknaden skulle då ta över ansvaret, men det hände aldrig. Ansvaret för att lagerhålla medicinen har alltså numera lämpats över på individen. I grunden handlar det om en konsekvent genomförd övertygelse om att individen alltid ska sättas före det gemensamma: ”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten” (Ulf Kristersson, Svensk Tidskrift 1990).
Det är säkerligen så att Alliansen var genuint övertygade om att avregleringen skulle förbättra apotekens verksamhet. Men resultatet blev i stället som Martin Klepke, Arbetets ledarskribent, beskriver det: ”Jag jagar livsviktig medicin bland hårschampo. Sedan Alliansen slet den statliga apotekstjänsten i spillror är tillgången på min livsviktiga medicin ett lotteri” (Arbetet, 2021-09-14).
Den ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD) var också självkritisk efter att avregleringen var ett faktum: ”Sett i backspegeln borde vi byggt upp ett ansvar för att den funktionen skulle upprätthållas, säger han” (DN 2020-04-01).
Avregleringen är ett närmast övertydligt exempel på att balansen mellan individens och samhällets ansvar för en väl fungerande välfärd hamnat snett. Att vi inte klarar oss utan det gemensamma visas i dagarna av att man självklart hjälps åt att tillsammans röja upp efter Hans förödande framfart. Men det som blivit fel efter politiska beslut går att åtgärda med politiska beslut. Att säkra tillgången på livsviktiga mediciner borde vara en självklarhet i ett anständigt samhälle.