Jag hänvisar till utredare Albin Petterssons uttalande i UNT 18 januari, skriven av Ebba Andersson, angående våld mot en närstående kvinna samt krönika i UNT 19 januari skriven av Karl Rydå.
Hur har det kunnat fortgå så lång tid utan att man reagerat? Kvinnojouren får inte tillräckligt med pengar för att driva sin verksamhet på ett bra sätt. Det är som alltid när det gäller den lilla människan. Skygglappar på och öronproppar. Det är kanske bättre att lägga pengar på nu levande människor än sådant som vi ”kanske” har nytta av långt i framtiden – jag tror att de flesta förstår vad jag syftar på.
Det förekommer både fysiskt och psykiskt våld. Det sistnämnda är svårt att bevisa. Många vågar inte anmäla för de är rädda att bli utsatta ännu mer. Speciellt vid psykisk misshandel är det svårt att bevisa. Inga synliga märken men dock djupa sår i hjärta och själ. Jag har själv upplevt detta att vara nära anhörig till en utsatt så jag vet hur det känns.
Det är hög tid att ta reda på vad det är för fel på dessa män. Det finns alltid orsaker till varför man beter sig på ett visst sätt. En del får kortvariga straff och släpps ut. Begår samma brott igen utan att någon utredning skett om varför personen återgår till samma mönster. Kanske dags att börja forska i det?