Den 27 januari fyllde en nära släkting år. Detta år uppvaktades hon som vanligt på morgonen av sin man, hon serverades tårta och fick ett paket med påskriften För utflykter eller när krisen kommer. I samma ögonblick som hon öppnade presenten – ett trangiakök – började det dåna av höga smällar utanför fönstret. Min nära släkting stirrade omväxlande på trangiaköket och på sin man och bad honom att försöka kolla upp vad som hände. Han gick in på UNT:s hemsida och fick snabbt förklaringen, det sköts salut från kanonerna uppe vid slottet för att fira nyutexaminerade doktorer vid universitetet.
De var långt ifrån ensamma om att reagera, enligt samma tidning blev polisen nedringd av oroliga Uppsalabor. Inte så konstigt kan tyckas, det rapporteras dagligen om våldsdåd i form av skjutningar och bomber, i takt med en allt oroligare omvärld är den allmänna krismedvetenheten skyhög – därav trangiaköket – och inte minst har människor sökt sig till Sverige och Uppsala för att undkomma krig.
Nu har varken släktingen eller hennes man någon egen erfarenhet av bomber och krig, uppgiften på nätet gjorde dem därför genast lugna, det gäller dessvärre inte för många andra. Jag är ingen expert på trauma, men jag anar att information, om man ens eftersöker det, inte är ett särskilt verksamt botemedel. Jag vet till exempel att man på Uppsala konstmuseum på fredagseftermiddagarna måste stänga av ett videoverk i trapphuset som bland annat innehåller ljudet av en mistlur, de ukrainska barnen som deltar i bildverkstaden riktad just till dem blir annars alltför rädda.
Enligt en representant för Jämtlands Fältartilleri, den kulturhistoriska förening som skötte saluteringen, är det en ”trevlig tradition” som går tillbaka till mitten av artonhundratalet och som man vill hålla vid liv. Att just den sammanslutningen gillar bombardemanget är väl inte särskilt överraskande, men hur resonerar man egentligen vid Uppsala universitet, idag, hundrafemtio år senare? Hur förhåller man sig till samtiden? Vilka argument har man för att hålla liv i traditioner som symboliserar krig och ödeläggelse? Vad vill man signalera? Vilken rätt tycker man sig ha att väcka staden med bombardemang? Vilken rätt tycker man sig ha att skrämma människor och väcka trauman?
Och vad anser Uppsala kommun? Hur väl tycker man att devisen Välkommen hit, välkommen hem stämmer överens med dånet från kanoner?
I vår familj har vi kunnat unna oss att skratta åt tillfälligheten med trangiaköket och kanonerna. Att det dessutom sköts trettiotre skott, lika många som jubilaren fyllde, var ytterligare en tillfällighet som gjorde det hela än mer komiskt. Icke desto mindre luktar hela spektaklet av gammal unken krigsromantik som rimmar illa med universitetets uttalade uppdrag – att vinna och förmedla kunskap till mänsklighetens gagn för en bättre värld.