Blir vi sjuka eller skadade räknar vi med tillgång till kvalificerad vård. Efter en kärnvapenexplosion finns inte fungerande kommunikationer, vare sig vägar, elektricitet, utrustning eller personal med rätt utbildning och ett samhälle i kaos. Samtidigt kommer tusentals patienter med svåra brännskador, krosskador, blödningar och strålskador söka efter vård, vård som inte finns. Skulle en 100-kilotons atombomb explodera över Uppsala skulle enligt beräkningar nästan 52 000 människor dö omedelbart och nästan 60 000 människor skadas.
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är en kuslig påminnelse om hur lite vi kan göra i en masskadesituation där sjukvården är utslagen. I Hiroshima dog eller skadades 270 av 300 av stadens läkare och 1 654 av 1 780 sjuksköterskor. Cirka 80 procent av sjukhusenförstördes. Samtidigt tumlade skadade, blödande, brända och skrikande människor in i stora mängder. Att arbeta i detta kaos, att vara patient i detta kaos. Det är svårt att föreställa sig.
Katastrofen skulle bli betydligt värre idag. Dagens kärnvapen är mer kraftfulla och sjukvården mer beroende av teknisk utrustning och elektricitet. Tusentals brännskadade skulle behöva specialiserad intensivvård med brännskadekompetens. I hela Sverige finns endast kapacitet att vårda uppemot 25 svårt brännskadade.
En plötslig kris är en stor påfrestning för sjukvården. Covid-19-pandemin visar detta tydligt. I Sverige tog det månader att dubblera antalet IVA-platser, tid vi inte har vid en kärnvapenattack.
Det går inte att bygga upp en beredskap för tusentals skadade. Så länge kärnvapen existerar lever vi med hotet om en oerhörd katastrof. Miljoner människors liv och säkerhet riskeras världen över.
Det vi läkare inte kan bota försöker vi förebygga. I januari 2021 trädde FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen i kraft, det enda avtal som helt förbjuder kärnvapen och ger ett tydligt ramverk för nedrustning. Sverige har ännu inte anslutit sig, trots att 80 procent av svenskarna vill det. Vilket vägval Sverige än gör i relation till Nato är det av högsta vikt att vi inte låter kärnvapen bli en del av vår säkerhets- och utrikespolitik. Bara genom total nedrustning kan den humanitära katastrof som kärnvapen riskerar undvikas.
Att förebygga är den enda medicinen.