Årets reportage i EP är som vanligt en okritisk skönmålning av kriget mot de vilda djuren i skogen, en civil grupp som inte har med kriget att göra. I år handlar det om ett nätverk av kvinnliga jägare som söker rekreation i skogen. Vackra fraser om respekt för djuren och ödmjukhet läggs som en dimridå kring jakten för att dölja den brutala verkligheten. I lyriska ordalag beskriver en av damerna naturupplevelsen, spänningen och doften av djur när hon smyger omkring med bössan i handen. Hon lyckas till och med få in begreppet mindfulness i jakten på fredligt betande djur som inte på något sätt utgör ett hot mot människor. Tyvärr får inte djuren dela detta euforiska tillstånd.
Mindfulness kan inte ske på någon annans bekostnad.
Man förundras över hur civiliserade människor som i övrigt uppträder respektfullt mot omgivningen plötsligt blir våldsbenägna i skogen. Djuren har inte en chans mot jägarnas vapenskrammel. De flesta skulle inte kunna behandla ett djur i hemmet på samma sätt som sker i skogen. Där är det fritt fram att hetsjaga och plåga djur som till exempel: grävlingar, mårddjur, rävar, vargar, lo, skicka hagelsvärmar i småvilt och fåglar, samt skadeskjuta ett stort antal djur. Skadeskjutning innebär att påskjutna djur springer iväg i dödsångest och smärta. Därmed inte sagt att deras liv i naturen är utan lidande men de bör få få leva det liv de är ämnade för sin tid ut och slippa dödas i friskt tillstånd.
Den självpåtagna rätten att kontrollera arterna är ett klent argument helt på människans villkor och mycket handlar om att se till att inte få konkurrens om byten av rovdjur. Djuren trängs ut mer och mer på grund av människans utbredning och exploatering. Viltolyckor är inte djurens fel och kan inte försvara jakten. När djuren blivit för många enligt människans måttstock ska de undanröjas för att ge plats åt fler motorvägar, bilar och bebyggelse. Att vildsvinen blivit så många beror på korttänkta markägare som planterade in dem för att få fler djur att skjuta. När de rymt från inhägnaden kunde de föröka sig fritt och spridas i landet.
Om det blir nödvändigt att bedriva viltvård bör det skötas av en professionell elitgrupp med djurens bästa i fokus och inte viltkött och rekreation för jägare. Den stora nöjesindustrin som kallas viltvård handlar inte om djurens välbefinnande eller att tillåta dem att få den plats de har rätt till i naturen. Även i djurfabrikerna bortser man ifrån deras naturliga behov. När ska människan förstå att rätten till liv inte enbart gäller vår egen art.