I debatten kring efterspelet av våldsbrotten inom hemtjänsten i Uppsala kan jag inte låta bli att förvånas över taffligheten i kommunens hantering av den renommékris som pågått större delen av hösten.
Vem vill jobba i en sådan organisation om man har minsta lilla alternativ att välja på?
Rekordet slås när den drabbade kvinnan alldeles för sent får sin ursäkt – i ett brev skickat med taxi! Hade den varit uppriktigt menad hade hon naturligtvis fått den överlämnad personligen av någon av de ytterst ansvariga, med en blomsterkvast i nypan och mössan i hand.
Politiker och tjänstemän har hela tiden jagats av medierna som hela tiden har avslöjat nya vedervärdigheter medan de ansvariga har framstått som ängsliga kappvändare på fruktlös jakt efter lä när stormarna yrt.
Kanske är Erik Pelling likt sin namne XIV omgiven av dåliga rådgivare. Vilket förvånar, med tanke på att kommunen avlönar ett tresiffrigt antal kommunikatörer ledda av en välbetald kommunikationsdirektör.
Denna och åtminstone några av så många kommunikatörer borde väl ha den kunskap och erfarenhet inom specifikt kriskommunikation som krävs för att kunna bistå med anvisningar om hur ledningen ska agera när organisationen har hamnat i en djup renommékris. Annars är avdelningen felbemannad.