I den senaste partiledardebatten stod klimatet åter på agendan och som vanligt betyder det i svensk politisk kontext: kärnkraft eller inte kärnkraft. En viktig fråga som aktualiserats i och med vinterns höga elpriser. Till skillnad från många andra länder består dock svensk elproduktion av en fossilfri energimix. Här finns helt enkelt inga stora utsläpp att kapa.
Att vi i framtiden behöver mer el är alla partiledare överens om. Frågan handlar alltså inte om mängd utan energikälla och framför allt om vi ska bygga ny kärnkraft eller inte. Bortsett från det är partiledarna överens med undantag för Nooshi Dadgostar som av outgrundlig anledning yrkar på en protektionistisk elmarknad.
Så varför får energidebatten som låtit likadant sedan 90-talet så mycket utrymme? Vi vet ju sedan länge var partierna står i frågan. Varför diskuterar vi inte andra frågor som också är avgörande för om vi ska nå våra klimatmål? När ska partiledarna debattera skogspolitik, incitament för beteendeförändringar, flygindustrin, återvätning av våtmarker, koldioxidlagring, satsningar på en cirkulär ekonomi, biologisk mångfald och transportinfrastruktur?
I Klimatpolitiska rådets rapport 2021 fastslogs att Sveriges utsläppsminskningar inte är ”i närheten av de 6–10 procent per år som krävs för att nå noll nettoutsläpp år 2045”. För att klara de utsläppsminskningarna räcker det inte med all grön/fossilfri/förnybar energi i världen, vi behöver göra mer.
Men ”mer” är det sista politikerna vill göra i nuläget. När priserna stiger gör sig fler och fler partiledare redo att överge klimatpolitik och reduktionsplikt. Istället för att bemöta de höga priserna med temporära insatser kastas nu långsiktigheten över bord för att kunna vinna kortsiktiga politiska poänger.
Svenskars konsumtion innebär åtta ton koldioxidutsläpp per person och år. Våra individuella utsläpp är bland de högsta i världen och åtta gånger mer än vad som är hållbart. Ändå påstår våra politiker att vi ska “gå före” och “ligga i framkant” vilket känns tämligen oförenligt med verkligheten, även om det är att föredra framför Jimmie Åkessons citat "världen blir inte bättre för att vi får det sämre".
Om vi fortsätter att sänka våra klimatambitioner så fort det innebär att vi behöver tumma på vår höga levnadsstandard - då är vi djupt osolidariska och kan lika gärna sluta låtsas som att vi bryr oss. Länge leve chartern!