Jag tillbringar mycket tid med vandring genom det lila parkavsnittet mellan Fyrisån och Fyrisgatan norr om Eddabron i Luthagen. Mina iakttagelser där leder mig att tro att vi här har att göra med ett stycke delvis orörd Luthagsjord med relikter från floran i gamla ängsmarker. Jag grundar min åsikt på en översiktlig artinventering:
Ursprungliga arter:
Blåsippa, vitsippa, luktviol, svalört, kabbleka, älggräs, ängsvårlök, dvärgvårlök, gullviva, löktrav, Fyrisåns vattenväxt flora. Sommar floran ej inventerad.
Sena introduktioner:
Sibirisk nunneört, gulsippa, scilla crocus, lilium, kardborre.
Ett ganska rikt fågelliv med observerat häckande ringduva, råka 2 (par), björktrast. Dessutom gästas parken regelbundet av bland annat koltrast, pilfink, bofink, sädesärla, nötväcka, kaja, skata, kråka, tamduva samt Fyrisåns vattenfåglar.
Varför är detta intressant?
Syftet och målet med parker i städer kan vara olika, alltifrån att skapa gräsbevuxna träddungar till bevarandet av relikter från äldre artrikare vegetation. Luthagen var troligen tidigare foderproducerande, med troligen naturliga ängsmarker i stil med nuvarande Bärby hage. Fodret gick till stadens hästar. Allt detta synes nu vara exploaterat för andra ändamål, utom möjligen det lilla markområde som nu skisserats. Att de nuvarande, tynande blåsipporna och vitsipporna där skall ha överlevt så nära stadens centrum från äldre ängsmarker, är fantasieggande.
Vad kan göras?
Vad vill vi med våra parker? Är de bara ett avbrott i stadsbebyggelsen, eller vill vi något mer. Här finns nu den möjligheten återskapa en äldre artrik ängsvegetation. Men det kräver beslut resurser, och kunskap. Jag tror att kunskaperna finns, även om kunskapsbehovet i detta fall är krävande. Återstår då beslut och ekonomiska resurser. Här måste vinsten vägas mot kostnaderna. Vad vinner man? Jo, tillgång till ett smärre område som liknar äldre artrika ängsmarker i stället för den nu scilladominerade träd- och gräsvegetationen.
Är vinsten värd kostnaderna? Ja, detta är en fråga för parkförvaltningen.