Graffiti är en konst. Intill Påvel Snickares gränd på gamla Mälarbanksbyggnaden kan man se vår ikoniska färgstarka målning på de två katterna som klättrar i vår formgivna stad. En av många vackra avbildningar av kreativa själar som inte förstår vad de själva gör men som inte heller kan hålla sig från att göra det.
Natten till torsdagen sprejades återigen husfasader, men den här gången var det inte de konstnärliga uttrycken i färg och form. Nej, den här gången såg det ut som något av en treåring, som ursinnig över att ha sett sin hjärtevän kyssa någon annan, klottrar ned sina okontrollerade känslor. Och med samma intention söker slå till sin rival så fort folk tittar bort. Dessa okontrollerade känslor klottrades inte ned i någon bok eller ens på en ”vanlig” betongbyggnad som arkitekter nu alltför ofta bygger för funktionen snarare än det vackra. Nej, de okontrollerade känslorna klottrades ned på några specifika byggnader: Universitetshuset, Carolina Rediviva och Juridiska fakulteten.
Dessa mycket vackra byggnader har något gemensamt. De är till för att utvinna kunskap. De är symboler, ett yttre skydd, som återspeglar dess kärna, våra värderingar. På Carolina står böcker uppemot väggarna i bokhylla efter bokhylla där det fria välartikulerade ordet har utarmats, och hos Juridiska fakulteten rätten att leva som vi själva väljer. När de grandiosa byggnaderna vandaliseras under natten till torsdag, var det inte enbart en vandalisering mot byggnaderna som kommer att kosta oss skattebetalare flera dagars arbete. Det var dessutom en vandalisering mot själva värderingarna som byggnaderna står för.
Vi måste tänka vad det är vi vandaliserar när vi sprejar ned Carolina Rediviva.