Vad menar ni med era förebyggande insatser?

Sluta med era floskler. Fatta de beslut, som krävs för att få stopp på våldsbrotten, skriver Harald Nordlund.

Antalet skjutningar i Sverige har ökat. På bilden undersöker poliser en gata i Eriksberg i Uppsala där en man knivmördades den 3 augusti 2019.

Antalet skjutningar i Sverige har ökat. På bilden undersöker poliser en gata i Eriksberg i Uppsala där en man knivmördades den 3 augusti 2019.

Foto: Staffan Claesson

Insändare2022-05-31 07:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ett våldsbrott är ett för mycket. Statistik och dagliga händelser visar att vi har ett stort samhällsproblem i form av våldsbrott. Vi kan diskutera huruvida brotten ökar eller minskar. Brotten är oacceptabelt många. Visst är kunskap om trender värdefull, men så länge vi har ett samhällsproblem av den omfattning våldsbrotten utgör, måste debatten fokusera på vad som krävs för att avskaffa brotten.

Jo, ämnet tas upp i politiska debatter, men vilka är beskeden? Några partieranger ökade straff som lösning. Några säger: jo, ökade straff, men även förebyggande insatser och några säger: ökade straff inte lösningen. Det är de förebyggande insatserna, som är lösningen. Bred enighet finns beträffande förebyggande insatser.

Vad menar emellertid partierna med förebyggande? I den mån man har någon idé nämns fritidsgårdar och arbete åt föräldrar. Förvisso viktiga faktorer, men när beskeden inskränker sig till detta måste slutsatsen bli: partierna har ingen lösning på problemet. Man står med tomma händer. Man talar om förebyggande insatser, men man har inga idéer om hur de radikala förändringarna ska åstadkommas.

Grundproblemet är brister i emotionellt och socialt lärande. Undersökningar visar att många barn har aldrig fått lära sig, till exempel, vad impulskontroll är. Den största delen av kommunikationen mellan individer sker genom det emotionella språket. När unga människor inte tränas i socialt och emotionellt lärande ökar risken för brottslighet, mobbning och socialt utanförskap. Till detta kommer att bristande emotionell förmåga är ett hinder i det intellektuella lärandet.

Ovanstående leder till slutsatsen att förskolan och skolan måste ges ett tydligare uppdrag i socialt och emotionellt lärande. Ett särskilt skolämne, benämnt till exempel livskunskap, måste införas. De, som har invändningar härom, måste svara på frågan om hur brottsligheten bland unga, ska kunna, på andra vägar, minskas och på sikt avskaffas. En vanlig invändning är att detta är föräldrarnas ansvar. Men när det brister i detta ansvarstagande måste samhället ta över.

Politiker! Fortsätt inte, som hittills, med bara floskler! Ta politiska initiativ till att livskunskap blir ett skolämne!