Vad har hänt med vårt säkerhetstänkande?

Svenskarnas innovationer och uppfinningar har alltid varit i världsklass och räddat miljontals liv. Bilbälten är ett exempel som uppfanns av Hans Karlsson 1964.

Lagring av mediciner, handsprit och andra livsnödvändiga saker är nödvändigt anser, insändarskribenten.

Lagring av mediciner, handsprit och andra livsnödvändiga saker är nödvändigt anser, insändarskribenten.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Insändare2020-08-29 07:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Även försiktighetsprincipen har alltid varit en viktig del i människornas beteende och vardag dock inte längre. Hittills har runt 5 800 dött i covid-19. Överdödligheten är hög och människor dör fortfarande. I coronavirusets spår har patienter dött i andra sjukdomar eller har fått vänta på vård alldeles för länge på grund av att allt fokus har lagts på coronapatienter. 

Månaderna innan pandemin började dra över Sverige slog redan då överbelastad sjukvårdspersonal larm om krisläget. Även minst 22 professorer och forskare är nu av en annan åsikt men deras rop på hjälp eller larm tas inte på allvar. Sverige började efter kalla krigets slut och i början av 1990-talet sakta men säkert avveckla beredskapslagarna, fältsjukhusen liksom lagerhållningen och underhåll av alla skyddsrum. Att hålla ett gott beredskapslager och skydda medborgarna blev helt plötsligt onödigt och för dyrt.

Nu har en del av de före detta politikerna vågat erkänna sina historiska misstag. Ett tänk som har fördärvat sjukvården och hela samhället, främst för äldre, ensamma och svaga. Fältsjukhus, mediciner och förrådshållning i fredstid som hade byggts som en buffert för att tillgodose samhällets behov vid kriser och eventuellt krig försvann. Sveriges val av coronastrategi har skapat internationell medial uppmärksamhet. Många länder törs eller tordes inte släppa in svenskarna i sina länder. Staten delegerade ansvaret till myndigheterna i stället för att själv ta kommandot.

Nya krislägen är att vänta. Risken för smittspridningen i samhället och inte minst inom kollektivtrafiken är oroande. Det behövs en självrannsakning och nya tag vilket kräver att staten och expertmyndigheterna behöver ställa om sitt tänk vad gäller krav på munskydd vid stora sammankomster och införa hårdare restriktioner. För att kunna bemöta framtida utmaningar och behov måste ett återinförande av beredskapslagar, masstillverkning av högkvalitativt och adekvat sjukvårdsmaterial beaktas. Det ska storsatsas på sjukvårdspersonal, lagring av mediciner, handsprit och andra livsnödvändiga saker. Alla skyddsrum behöver rustas upp igen. Regeringen måste lära sig av sina misstag, lyssna på de oliktänkande och därmed bilda en nationell kommission för att utreda hanteringen av läget.