Jag råkade svimma vid ett besök på Samariterhemmets vårdcentral. Ramlade ihop som en svart sopsäck. Därefter fick jag rådet att jag måste ta mig till Akuten.
Väl där möts jag av en engagerad läkare som för mig direkt in i akutmottagningen och får lägga mig på en smal brits. Snart blir jag föremål för en mängd åtgärder. Uppkopplad med många ledningar, blodprov mm. Och snart får jag träffa en läkare som gör en omfattande undersökning av min lekamen.
Han säger att han ska återkomma så snart som möjligt. Och det gör han efter någon timme. Beskedet är att jag måste stanna 24 timmar på Akuten för övervakning. Det kan vara något allvarligt problem med mitt hjärta.
Jag väntar och väntar på förflyttning. Alla avdelningar är knökfulla. Så det blir en lång natt att se fram emot, på den hårda britsen, utan kudde.
En sköterska säger att på akuten sover man inte, man bara väntar och väntar.
Blodtrycksmanschetten pumpas upp varje timme och alla övervakningssladdar gör att jag måste ligga på rygg. Snart helt utmattad.
Det som håller mig vid gott hopp är den underbara personalen som håller igång hela natten med ett vänligt leende. Och snälla ord.
-Jag jobbar elvatimmarspass säger en mycket solbränd sjuksköterska och jag älskar mitt jobb. Klart jag är trött när jag kommer hem på morgonkvisten, men vadå?
När jag är fullständigt utmattad vid åttatiden på morgonen får jag inplastad ostmacka, yoghurt och te! Vilken höjdare.
Och så kommer höjdpunkten. Mycket tidigare än jag väntat. Redan vid niotiden kommer en vänlig läkare och säger att jag kan åka hem.
Du är frisk och ditt hjärta är helt OK. Vilken lycka!
Men sen funderar jag över vad jag varit med om:
Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal som sliter häcken av sig, 24 timmar varje dag, året runt. Och inget görs för att förbättra deras arbetsmiljö och arbetssituation. Hur länge ska de orka det höga tempot?
Hur skulle det vara om en regionpolitiker låter sig läggas in på Akuten klockan 15 för att bli utskriven 24 timmar senare. Och att ha legat på en hård brits utan kudde och med enda föda inplastad ostmackan och yoghurt. Avsätt ett dygn och du kommer aldrig att glömma vad du varit med om! Och förhoppningsvis skakar du fram mer pengar så att Akuten byggs och att fler anställs. Då kan sjuka människor tas emot på ett värdigt sätt men framför allt att personalen får bra arbetsvillkor.
Leve Akuten och all personal