Jag träffar personer som mår dåligt på olika sätt. Ofta ungdomar. Jag träffar också föräldrar till barn som mår dåligt. Och så föräldrar till barn som mått så dåligt att de tog sina liv. Så rätt många perspektiv under rätt så lång tid förutom det faktum att min egen dotter tog sitt liv för ganska exakt 14 år sedan när hon var 14 och inlagd på BUP.
Vad är det som händer med vården i Sverige? Det blir ju bara sämre och sämre. Var har kontinuiteten tagit vägen? Var har omtanken om människorna tagit vägen?
När det till exempel är en uppenbart suicidal ung person som inte fungerar längre i sitt normala sammanhang och man låter tiden bara gå fast det finns mycket man kan och ska göra.
Ju längre tid det tar att få hjälp signalerar samhället att man inte mår tillräckligt dåligt, att man inte är värd att få hjälp och att man är en belastning för sina nära.
Ju längre tid en ung människa hamnar utanför sitt sociala sammanhang desto svårare är det att komma på banan igen. För en ung människa är det svårare att se det som en svacka eftersom man inte har så mycket att relatera till sedan tidigare. För en ung människa är det så mycket svårare att inte definiera sig som en ”sjuk” och ”onormal” person när tiden går. Att träffa nya läkare varje gång som inte ens bemödar sig att läsa journalen innan verkar vara mer regel än undantag.
Länge stod suicidsiffrorna stilla för den yngre åldersgruppen men nu stiger de. Är det så konstigt? Hur tänker politikerna i detta egentligen? Vem tar ett helhetsansvar och tar tag i problemen från grunden? Hur många ytterligare behöver ta sitt liv innan någon vill ta saken på allvar? Eller är det så att de egentligen tycker att de som vill ta sina liv ska få göra det?