Tillsammans med en hjälporganisation i Uppsala förberedde vårt Uppsalabaserade vårdföretag ett boendealternativ för den grupp hemlösa Rosemarie Rask beskriver i sin insändare.
Via kontakter ordnade vi platser i lämpliga lokaler som kunde hysa upp till 14 hemlösa som av olika anledningar inte förmår att vara helt nyktra/drogfria. Ett så kallat lågtröskelboende.
När vi efter ett antal möten kontaktade Uppsala kommun blev bemötandet kyligt. Man sade sig redan ha fungerande boendealternativ i Librobäck och signalerade därmed att man inte hade för avsikt att placera hemlösa ur den målgrupp vi tänkt hjälpa i något annat boende.
Jag tolkade det som att man inte hade för avsikt att möta den målgruppens specifika behov eftersom det bevisligen finns cirka 80 Uppsalabor som inte hittar ett fungerande boende på grund av sina diagnoser eller sin specifika sårbarhet.
Ha då i minnet att Pelling i en intervju i UNT 20 november 2021 sagt i sin dispyt med Samariterhemmet:
– Kommunen har försökt frånträda det här, man kan tycka att de borde bjuda till lite. Det är lite märkligt att vi hamnat i en juridisk tvist. Det handlade om att människor stod på gatan.
Det handlar alltjämt om att människor står på gatan utan rimliga boendealternativ. Det är personer med speciella behov och speciella former av stöd. Människor som vården inte lyckats hjälpa och som idag befinner sig i en mycket smärtsam marginal. Och man behöver förstå att människor inte lever i bostadslöshet för att dom saknar motivation. De saknar fungerande alternativ.