Insändare: Uthållighet krävs för att få sin vård

Personer med diabetes behöver en tillgänglig och individanpassad vård kännetecknat av kontinuitet. Så är inte fallet för många av de upp mot 20 000 som lever med diabetes i Uppsala län. Det behöver vi tillsammans ta itu med, så inte diabetesvården riskerar att stagnera och många därmed drabbas av allvarliga diabeteskomplikationer.

Svenska Diabetesförbundet har som en del av Diabetesbarometern 2024 genomfört en enkät där över 3 800 personer med diabetes medverkade. När det gäller tillgänglighet så visade resultaten att 13 procent inte hade fått träffa sin diabetessköterska de senaste 12 månaderna, motsvarande andel avseende diabetesläkare var 24 procent. Gällande kontinuitet så uppgav elva procent att de träffar olika diabetessjuksköterskor på vårdbesöken, andelen avseende läkarna var 29 procent.

Resultaten är oroväckande eftersom diabetes är en allvarlig kronisk sjukdom där en komplex och omfattande egenvård ständigt behöver hanteras så individen kan leva ett friskt liv. Detta förutsätter dock regelbundna kontroller av hälsotillståndet för de närmare 600 000 som idag lever med diabetes i Sverige. Forskning visar samtidigt att kontinuitet i vården ger nöjdare patienter samt färre kostsamma akutbesök och sjukhusinläggningar.

Utmaningarna finns också i Uppsala län inom dessa två områden, dessa är dock klart störst i primärvården. Hos oss var det nio procent som inte hade fått träffa sin diabetessjuksköterska under de senaste tolv månaderna, medan motsvarande andel med avseende på läkarna var femton procent. Beträffande kontinuiteten svarade 32 procent att de inte får träffa samma diabetesläkare på sina vårdbesök – medan andelen bara var fyra procent när det gäller diabetessköterskor.

Denna situation spär på den i förväg ojämlika vården där svagare patientgrupper riskerar att bli förlorare i ett system där individen ofta behöver vara både påläst och uthållig för att få sina behov tillgodosedda. Konsekvensen blir i värsta fall att farliga förändringar i sjukdomstillståndet missas. Det ökar lidandet hos individen och kostnaderna för hanteringen av allvarliga diabeteskomplikationer. Sistnämnda står för runt 70 procent av kostnaderna inom diabetesvården.

Det är dags att de regionala politiska beslutsfattarna skapar rimliga resursmässiga förutsättningar för att vårdpersonalen ska lyckas med att ge en så bra diabetesvård så möjligt.

Annars blir ambitionen om god och nära vård utifrån individens behov bara ord på ett papper, och det har vi inte råd med.