Tack för att kommunen försöker planera för byggandet av framtidens spårbundna lokaltrafik. Processens olika etappsteg tycks dock i vissa fall sakna logiska kopplingar till varandra. Det innebär att nödvändiga underlag (medel, metoder, tillstånd) att bygga vidare på saknas vid övergång till påföljande etappsteg.
Valet av sträckning innebär den största utmaningen. Att lägga spår och andra trafikleder över ett vattenskyddat område på åsen är i sig en riskabel åtgärd från första spadtaget på grund av ständig föroreningsrisk, trots markskydd. Men att placera en bro för spårväg och biltrafik mitt i ett maximalt känsligt vattenområde, vars lera utgör barriär för vår enda vattentäkt, är ren dumdristighet. Beprövad teknik och beprövade tätningsmaterial för att lyckas med ett sådant uppdrag saknas idag. Det är naivt att räkna med att ny och beprövad sådan teknik kan beställas fram lagom till etappstarten.
Med Uppsalas enda dricksvattentillgång förstörd kommer byggprojekten att avstanna, befolkningsunderlaget att minska och trafikflödet för spårvägsbolaget att minska. Det blir istället tankbilstransporter för dricksvatten som kommer att dominera trafikflödena i området.
Sammanfattningsvis är kommunens dyrbara plan inte trovärdig. Projektet behöver omprövas av fristående instanser/institutioner. Man behöver också utreda hur kommunens skattemedel kunnat tillåtas gå till denna ogenomtänkta projektverksamhet med kopplingar till ännu outredda särintressen.
En unken lukt av öststatspolitik breder ut sig, inte minst genom den samtidiga nonchalansen mot vår fina stads stora kultur- och naturvärden.