Insändare: Att bo bland alla dessa främlingar

"En stor stad alstrar främlingskap mellan invånarna. Man bor vägg i vägg och dock i var sin världsdel" skriver Vilhelm Moberg genom sin fiktiva karaktär Knut, en lantbo som flyttat in till storstaden. 
I Uppsala faller höstlöven febrilt; de virvlar i vindens dans och lägger sig som guld på gatan. På Stora torget vandrar folk med huvudet nedböjt. Man har klätt sig i mössa och halsduk. Regnet piskar en i ansiktet och får hemmet att likna en önskedröm. Vi passerar varandra med samma ändamål - att fly den eländiga kylan. 
Jag är själv en lantbo som flyttat till stan; jag är van vid att veta vad alla heter och var de bor. Jag är van vid att hälsa på dem man möter och känna till var de jobbar. I Uppsala får man snabbt vänja sig vid att undvika ögonkontakt, vara oviss om vad sina grannar gör, och att sällskap på bussresan inte alltid uppskattas. 
Samtidigt finns det en oerhörd vacker men nästan osynlig gemenskap här i stan; det kan man enkelt notera under Kulturnatten och Valborg - Vi tillhör alla stadens organ som gör den levande. Vi gläds över de vackra höstfärgerna i en kollektiv anda, liksom vi flyr den isande vinden tillsammans som en flock djur. 
Även om vi stadsbor kan tyckas vara introverta främlingar som inte hälsar på varandra, lyssnar vi alla till den röst som talar om för oss att det är höst. Vi lever under samma himmel kallar samma lägenhetskomplex för hem.
Det händer ju trots allt att vi hälsar på våra grannar i trappuppgången och går därifrån med en alstrande nyfikenhet - "Vad gör hon uppe lika tidigt som jag?" eller "Kom han hem så sent, han med?"
För i grund och botten är vi sociala och empatiska djur. Och kanske hade det inte skadat att göra den latenta gemenskap som utgör stadens organ något mer synlig. Så nästa gång du trampar hem i kylans elände: vänd upp huvudet för att se vilka mer som vandrar vid din sida.