Cykelturer i Uppsala denna sommar gav en bild av en stad i tillväxt, både vad gäller byggnader och vad gäller översvallande grönska. Utan att förstå varifrån alla dessa människor tänks komma som ska bo i alla dessa innerstadsförtätningar och ytterområden går det för sig att häpna över hur snabbt det gått. Och tacksamma ska vi väl vara över att det trots den fenomenala utbyggnadstakten varit möjligt att bevara Uppsala som en grön stad med omfattande och praktfulla grönytor, som till exempel den stora och vackra Ulleråkerparken, nu under upprustning.
Ett år av tillväxt också av allt det gröna som detta kan man samtidigt inte undgå att reflektera över hur stadens styresmän tänker sig att hantera rimligtvis nödvändig begränsning/beskärning av allt det gröna, till exempel den djungel som numera uppstått kring våra genomfartsleder. Eller kan det vara så att ambitiös plantering nu, ett antal tillväxtår senare, skapat en situation där träd och buskar växt ifrån kommunens faktiska möjligheter att vårda och beskära?
I detta perspektiv inställer sig frågan om hantering av den klart och tydligt invasiva, i blomning vackra men därefter uppenbart fula, växten uppländsk vallört, den som numera täcker stora arealer inte minst längs ån. Är vallörten numera ens praktiskt möjlig att bekämpa eller begränsa, stor och kraftig och svårklippt som den är?
Det skulle vara intressant att få veta av någon behörig sakkunnig hur man ser på vallörten och dess hantering, om kommunen till exempel har kvar en ambition att årligen klippa ner och bortfrakta de enorma bestånden längs ån, eller om arbetsinsatsen med detta möjligen inte längre anses stå i rimlig proportion till nyttan.