Så här beskriver Uppsala kommun sina äldreboenden: "Våra boenden riktar sig till dig som är äldre och har behov av vård och omsorg dygnet runt. De finns centralt i Uppsala och i närområdet. Vi arbetar mycket med utevistelse, trivsamma måltider och olika former av träning för att öka trivseln och den sociala samvaron på våra äldreboenden. På flera boenden finns äldrepedagoger med specialutbildning kring äldres hälsa och sociala liv."
I Upsala Nya Tidning kunde vi härom dagen läsa om en 97-åring, som i sitt eget boende har svårt att klara att tillgodose sina dagliga behov. Kvinnan i fråga har ansökt om särskilt boende, men kommunen har nekat. Från ansvarigt håll, Äldrenämnden, anges att man inte kan bevilja plats på äldreboenden åt personer, som inte uppfyller kraven.
97-åringen, som beskriver sin situation med orden ensamheten kryper på väggarna, är svårt rörelsehindrad och upplever ensamhet, anses inte vara berättigad till särskilt boende. Kommunens beslut har prövats rättsligt och befunnits följa lagstiftningen. Förvaltningsrätten har konstaterat att kommunens beslut är korrekt.
Kvar står emellertid kvinnans upplevelser, som för en utomstående framstår som självklara skäl för beviljande av plats på särskilt boende. Lagstiftningen tar dock inte hänsyn till upplevelsen.
Är det rimligt att en äldre persons egna upplevelser av att inte klara sig själv inte ska få påverka? Nog finns starka skäl för att se över gällande lagstiftning i syfte att möjliggöra hänsynstagande till den enskildes egna upplevelser av sina behov av stöd. Lagen bör ändras så att upplevelse av ensamhet ingår i och är tungt vägande vid bedömningen.
För styrelsen SPF Luthagen