Ulf Kristersson, du säger att nu ska vi alla enas för att återskapa det fina Sverige och de svenska värderingarna, vår respekt för varje människas okränkbara värde. Du säger också att vi ska sluta tänka ”vi och dom”.
Men vem är egentligen inkluderad i ditt ”vi”?
Undersköterskan som blir utvisad efter att ha jobbat flera år i Sverige – som straff för att hen har lika låg lön som sina arbetskamrater?
Den unge man som trott sig trygg i Sverige, som har fast jobb och har köpt lägenhet och bildat familj – för att Migrationsverket inte behandlade hans förlängningsansökan innan gymnasielagen slutade gälla?
De kristna eller ateistiska unga afghaner som under tio år har blivit del av svenska familjer men som nu får utvisningsbeslut och förväntas ”anpassa sig till hemlandets seder och bruk” – i klarspråk leva i enlighet med talibanernas sharialagar och aktivt delta i talibanernas förtryck av kvinnor?
De hbtqi-personer som skickas tillbaka till länder där det är dödsstraff på att vara homosexuell?
De fackföreningsaktivister som flytt från förtryckets Belarus men som får utvisningsbeslut trots att deras kamrater som är kvar i landet har både fängslats och torterats?
De svenska mammor och småbarn som tvingas se sin man och pappa utvisas till andra sidan jordklotet, med stor risk att han aldrig kan ta sig tillbaka till Sverige?
De många som gömmer sig i Sverige för att slippa något av detta, livrädda för att bli fångade och utan ett öre att leva på?
Och alla de andra, de som är rädda för att inte få förlängt uppehållstillstånd, för att inte bli godkända som medborgare? De som hela tiden stämplas som potentiellt farliga av dig och dina kollegor när ni gång på gång påstår att brottsligheten och våldet är invandrarnas fel.
Du har rätt i att vi alla borde se varandra som likvärdiga människor. Och du kunde börja med det som sägs och görs av din egen regering.