Insändare: Trygg anknytning ger ett tryggare samhälle

Många ligger sömnlösa och förfäras över världens utveckling. Så har det alltid varit men nu ser vi dessutom en ökad psykisk ohälsa bland barn och unga, eskalerande krig och våldsamheter i världen, enorma utmaningar på klimatområdet, fler människor än någonsin som är på flykt i vår värld, ekonomiskt bistra tider, och så en oroande ökad gängkriminalitet i vårt eget Uppsala på toppen av allt. Alla söker sina egna svar på samhällets utmaningar.

Givetvis kan det tyckas lockande för många med enkla quick fix-lösningar, genom allt från tidigare betyg och hårdare straff till fler övervakningskameror och visitationszoner. Men då missar man kärnproblematiken. Visst behöver vi fler poliser, men då måste de vara relationsskapande områdespoliser i närområdet. Sanningen är nämligen att utan relationer kommer vi ingenstans med samhällsbygget. Det betyder att vi i allt vi företar oss vad gäller främjande, förebyggande och åtgärdande arbete med barn och unga såväl som med övriga samhällsmedborgare behöver fråga oss hur det vi gör hjälper eller stjälper en stärkt positiv anknytning. Det gäller i allt, från början till slutet. Därför blir jag glad över att psykiatern Lars Albinsson lyfter just vikten av trygg anknytning i sin debattartikel i UNT den 28 november.

Den som har svårt att se sambandet mellan trygg anknytning, ett tryggare samhälle och en tryggare värld kan, förutom att lyssna på professionella som Albinsson, ta sig en funderare på sin egen emotionella utveckling och förståelse för utvecklingspsykologi. Här behöver vi alla bidra! 

Om vi lyckas ge såväl vårdnadshavare som socialtjänst, skola, polis och andra som möter barn och unga goda förutsättningar att utveckla trygga anknytningsmönster är vi en god bit på väg mot ett säkrare samhälle och en fredligare värld för alla. Stabiliserande insatser för tillitsfullt relationsskapande behöver sättas in så tidigt som möjligt i barns liv. Dessutom behöver de goda förutsättningarna skapas redan långt innan några barn ens är påtänkta eller födda. Vill vi så kan vi skapa förändring. 

Ett skrämmande exempel på hur vi gått tvärtemot allt vad forskning och beprövad erfarenhet visar är hur vi bemött och behandlat de ensamkommande unga som kom till Sverige runt 2015, där samhället undergrävt allt vad trygg anknytning anbelangar. Det får snarast ses som ett mirakel att så många klarat sig så bra, trots allt. Givetvis beror det på att så många inom civilsamhället ställt upp som ideella omsorgspersoner och därigenom bidragit till trygga anknytningar; tydligt kompensatoriska insatser. Man frågar sig dock om våra beslutsfattare överhuvudtaget inser vad de gör. Idag raseras nämligen välfärdssamhället i rasande takt genom inkompetenta beslut som leder utvecklingen i helt fel riktning. Det är hög tid för alla att sluta gömma huvudet i sanden för att sedan förvånas och förskräckas över resultatet. Bygger vi från grunden så står vi stadigt. Så enkelt är det.