Våra politiker funderar som bäst på hur de ska flytta den bortre parentesen för vår pensionsålder. Men hur fungerar detta resonemang ihop med rekryterarnas agenda? Inte alls skulle jag vilja påstå, för vi som uppnått 50, och kanske till och med 60 år, vet att svårigheterna att få nytt jobb är närmast oöverstigliga.
Vid 60 år har du vanligtvis inga hemmavarande barn och du behöver inte vabba som de som är mitt inne i barnsvängen behöver göra. 60-åringar är förvånansvärt friska, jag tror att min sista sjukfrånvaro härrör från millenniets början. Med 40 års arbetslivserfarenhet ser jag ett eventuellt nästa jobb som det sista i min “karriär”. Det betyder 5-9 år, beroende på politikernas beslut i pensionsfrågan, som trogen medarbetare. 30-åringen ser relativt ofta ett nytt jobb som nästa kliv på karriärstegen, engagemang överstigande 5 år är enligt min erfarenhet relativt ovanliga i den åldern.
Var finns tanken på en dynamisk arbetsplats, där vi hittar alltifrån 20-åringar upp till dem som närmar sig pension? Jag tror dessvärre, och det grundar jag både på egen erfarenhet och på vittnesmål från andra åldringar, att vi går mot en organisationstrend där siktet är inställt på åldrar mellan 25–40 år. Tro mig, jag har inget emot 25-åringar och inte 40-åringar heller, det är uppfriskande att möta människor i olika åldrar och med olika bakgrund. Jag tror dock att något viktigt går förlorat om alla har samma förutsättningar och ingen har perspektivet som ett långt arbetsliv ger.
Så min fråga till dig som arbetsgivare är: fegar du ur eller törs du anställa en 60-åring? De flesta 60-åringar finns på LinkedIn.