I UNT den 25/5 skriver Erik Pelling och Ylva Stadell om utbyggnaden av Eriksberg, och som vanligt så lindar man in allt man framför i intetsägande formuleringar som låter bra. Avsikten är naturligtvis inte att informera utan att vilseleda läsaren. Till exempel kallar man den planerade utbyggnaden för ”förnyelse” i stället för förtätning. Det låter ju mycket finare. Och så skyller man som vanligt på att ”staden måste växa”.
Visst, det gör ju nästan alla städer, men inte genom extrem förtätning av befintliga stadsdelar och genom att bebygga de grönytor som tidigare generationer har sparat. Ansvariga politiker, hävdar man, ”har gjort sitt bästa för att lyssna på de åsikter som inkommit”. Men varför tar man inte hänsyn till vad man hör? Att minska utbyggnaden med en huskropp är ju inget annat än ett hån mot alla som nu bor i Eriksberg. Är det ”att göra sitt bästa”?
Det kan väl inte vara så att man redan tidigt i processen har ”lovat” byggbolagen att de ska få bygga på de föreslagna markytorna? Vore intressant att få ett klart och sanningsenligt svar på den frågan. Pelling och Stadell avslutar med att hävda att ”vi ska göra allt vi kan för att det ska byggas så varsamt det går med bästa tillgängliga kunskap om såväl god arkitektur som miljö”. Om man överhuvudtaget har lyssnat på alla synpunkter som framkommit om de negativa effekter en utbyggnad kommer att få, skulle man naturligtvis ha reviderat planerna rejält.
Jag har inte sett ett enda debattinlägg (förutom av ansvariga politiker själva) som inte kritiserat den föreslagna utbyggnaden. Har Pelling och Stadell missat detta? De har ju ”lyssnat” hävdas det i insändaren.
”Bästa tillgängliga kunskap” stöder definitivt inte den föreslagna förtätningen och bebyggelsen av befintlig skogsmark, men vad som är ”bäst” i detta sammanhang är kanske relativt? Och allt man gör ska ske så ”varsamt” som möjligt.
Vet man vad ordet ”varsamt” betyder? Tror inte att de som nu bor i Eriksberg håller med om att den föreslagna förtätningen är ”varsam”.