För några veckor sedan, närmare bestämt den 19 februari, återvände jag hem till Uppsala tillsammans med min fru. Vi hade under 14 dagar besökt vårt gamla arbetsområde i Biharamulo kontrakt i nordvästra Tanzania väster om Viktoriasjön .
På hemresan skulle vi flyga tillbaka från residens och stiftsstaden Bukoba. När vi kom ut till flygplatsen var det två flygplan med plats vardera för 75 personer som skulle avgå mot Dar es Salaam på morgonen. Innan vi fick checka in fick alla passagerare tvätta sina händer med tvål och vatten under uppsikt av en sjuksköterska - som också granskade oss - innan en annan sjuksköterska tog tempen på oss med en modern termometer - och meddelade hur mycket. Sedan gick vi fram och checkade in. Allt gick snabbt och effektivt. Båda flygplanen avgick på den bestämda avgångstiden.
Detta hände alltså i nordvästra Tanzania den 18 februari 2020.
Min reflexion är denna. Kunde man inte ha gjort något liknande i Norditalien? Det är uppenbart att de flesta som kom till Sverige från Norditalien med coronasmittan kom med flyg. När jag och min fru anlände till Arlanda tidigt på onsdagsmorgonen fanns ingen handtvätt eller handsprit. Ingen övervakande sjuksköterska och ingen som tog tempen på oss.
Ibland är vi nog lite sega att tänka till! Vi hade genom massmedia blivit väl informerade om coronaviruset från Kina och ungefär hur smittsam detta virus kunde vara. Men "tänket" och beredskapen fanns inte med.
Däremot fanns beredskapen "mitt i Afrika"- Man kände till hur snabbt ett annat virus - Ebola - kunde förflytta sig från en person till en annan. Därför var man beredd när ett helt annat virus gjorde sin entré i världen
För mig för detta både intressant och lärorikt.
Det är "en akademisk fråga" vad som kunde ha hänt - inte kunde ha hänt om man på flygplatser i Norditalien hade haft samma beredskap som på flygplatsen i Bukoba, men också på våra flygplatser och järnvägsstationer med internationell anknytning.
Kanske en lärdom för framtiden?