Jag gillar inte kärnkraft. Den är inte förnybar, den är utomordentligt miljöfarlig, det går åt massor av energi, stål och betong att bygga och den har orsakat hemska olyckor på grund av mänskliga felbeslut och naturkatastrofer. Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima.
Men, om vi nu har grävt upp radioaktivt material och enligt uppgift använt endast ca fyra procent av dess energiinnehåll – är det inte väldigt ogenomtänkt att göra kärnavfallet så svårtillgängligt som möjligt? Genom att gjuta in det i kopparkapslar, i betong, i förseglade bergrum långt ner i jorden för att förvaras som en bokstavligen tickande miljöbomb i hundra tusen år? Hundra tusen år som vi inte vet något om. Istider, jordbävningar, vulkanutbrott, mänskliga aktiviteter, krig.
Tekniken har under de senaste hundra till tvåhundra åren utvecklats enormt. Från ångmaskiner till nanoteknologi, till digitalisering och ökad kunskap om naturen. Kan man inte tro att även kärntekniken inom femtio till hundra år kommer fram till en metod att på ett säkert sätt upparbeta och därmed ”desarmera” kärnavfallet? Då skulle vi en gång för alla kunna göra oss av med detta mycket kostsamma, koldioxidkrävande och ytterst miljöfarliga energislag.
Detta utan att lämna ett hundratusenårigt arv av gift till kommande generationer. Därför blir min slutsats, trots att jag inte gillar kärnkraft, försvåra inte för framtida upparbetning!