I veckan gjorde jag en upptäckt. Jag tog mig till centrala Stockholm och började vandra hemåt. Vad insåg jag då? Jo, att Stockholms stad i samverkan med sina grannkommuner hade bestämt sig för att spara gröna stråk ända från den gamla landsbygden och kulturbygden in till storstadens centrala delar. Det var kilometer efter kilometer, faktiskt mil efter mil, med bevarad natur och fornlämningar från före vår tideräknings början, via odlad och beredd mark sedan sekler. Åkrar och ängar, gamla körvägar och stigar hade fått vara ifred och lämnat möjligheter till ovärderliga upplevelser för oss vandrare, joggare, cyklister, ryttare och långsamma promenerare med eller utan barnvagn och rullstol.
I Uppsala gör man tvärtom. Varje obebyggd yta betraktas som möjlig att exploatera. Nu senast stormar det kring både Eriksberg och sydöstra stadsdelarna. Men vi ska veta att detsamma gäller de sydvästra delarna, om vilka det är så tyst, att man kan få för sig att de enorma ytorna mellan Gottsunda och Ultuna, Ulleråker/Hammarby/Malma och Sunnersta är färdigplanerade och undanstökade. Så är inte fallet!
Många enskilda och grupper runt de berörda områdena, med bred och kvalificerad kunskap, har känt sig tvungna att bilda en aktionsgrupp: Rädda Malma by och ängar. Flera områden har redan gått förlorade, såsom Rosendal, Genetiska trädgården, Bäcklösa och delar av Vipängen. Men Rosendalsgipen, Malma gård och tillhörande betesmarker, hagar och skogsdungar ända ner mot Sunnersta kanske ännu kan räddas.
Varför är det sådan skillnad mellan Stockholms och Uppsalas agerande?