I höstas tänkte många: Kan vi lyckas hålla nere temperaturhöjningen på jorden till 1,5 grad? Det tycktes omöjligt. Ju mindre människor handlar, desto sämre går det för företagen som säljer varor och desto större kan arbetslösheten bli. Och hur kan man tänka bort flygresor och handlande? Sitter vi fast i en rävsax?
Coronan åstadkom det vi aldrig trodde skulle kunna hända. Torgen i Paris och Berlin stod tomma, flygplanen tystnade, sidorna med dödsannonser växte för varje helg. Det som inte kunde ens föreställas, hände!
Vad kan man dra för slutsatser av det vi nu tillsammans är med om för att rädda klimatet?
Alla stödåtgärder som staten nu betalar är ju något som betalas av oss skattebetalare. Kan vi kräva att den verksamhet som ska få stöd, inte bara ska få stöd därför att den har människor anställda utan också, som ett krav utöver det, att dess verksamhet ligger inom ramen för Parisavtalet? Det kravet skulle innebära att verksamheten redan ändrats eller håller på att ändras så att utsläppen av koldioxid minskar drastiskt.
Vad mer kan vi göra för att coronaepidemin inte ska sluta i en jättelik bumerangeffekt med köpfester och hysteriskt resande? Det krävs nu ett brett och inkluderande samtal bland oss medborgare om klimatet och vad coronaepidemin kan betyda för Sveriges förmåga att modernisera samhället genom att hålla nere koldioxidutsläppen!