Besvikelsen var uppenbar för något år sedan när staten vid förhandling inte visade sig intresserad av att bekosta någon spårdragning mellan öster och väster i Uppsala.
Men vadå? Det var ju precis på samma sätt förra gången! Uppsala gick in i förhandlingsrummet (sept 2017) i avsikt att äntligen få stöd för att lösa kommunikationerna till Stockholm som hade varit under all kritik i många år. Fyra spår hade varit lösningen.
Ut ur förhandlingsrummet kom Uppsala utan nya spår. Det blev ju en annan stad som fick dem! Ett nytt Umeå fick fyra spår (i Uppsalas södra delar), tillsammans med ett nytt Nysala (eller var det ett nytt Kumla, i Knivsta). Varken Uppsala eller Knivsta har fortfarande fått ett enda spår till, våra kommunikationsproblem är lika olösta som tidigare. Staten skänker inga spår.
Förenklat tycker jag mig se att staten har resonerat på följande sätt: Stockholm behöver växa. Låt oss göra det norrut under några år. Vi låter Uppsala bygga oss ett nytt Umeå, i sina södra stadsdelar, och Knivsta kan få bygga ett nytt Kumla eller vad det var, inom sina domäner. Och när vi ändå håller på, så slänger vi på ett nytt Sundsvall i höjd med Bergsbrunna. När alla dessa nya invånare behöver komma sig till Stockholm, och i någon mån komma tillbaka, då är det klart att det behövs fyra spår!
Erik Pelling använder gång på gång ordvalet att "få" fyra spår (senast i UNT 27/5), något Uppsala ska vara tacksam för. Det återstår att se om Pelling får kommunalt mandat för att bygga två nya Manhattan söder om Uppsala, men kalla det inte till en enda kvadratmeter, inte till en enda rälssyll för en skänk från staten!