För varje timme som beslut om skyddsjakt dröjer efter ett angrepp, minskar förutsättningarna att lyckas, dramatiskt
Det står klart och tydligt i beslutad rovdjursproposition att "Tamdjurshållning ej påtagligt får försvåras eller omöjliggöras". Detta gäller såväl ekonomiskt som av psykosociala skäl för drabbade djurägare och landsbygdsbor. Varför tas inte den hänsynen?
Det innebär en enorm stress för ägare av tamboskap i rovdjursnära områden att ständigt behöva oroa sig för sina djur, verksamhet och sin personliga trygghet genom att uppleva känslan av hot och påtryckningar från olika samhällsaktörer. Att efter ett angrepp från varg uppleva det oerhörda att behöva se och ta bort sina rivna djur påverkar människor. Traumat i att känna att man inte längre vågar satsa eller driva verksamheten vidare, att ens vilja bo kvar, våga gå med hunden, att tvingas ge upp sitt yrke och sin livskvalitet går inte att mäta vare sig ekonomiskt eller psykosocialt.
Ett angrepp innebär även omfattande ekonomiska konsekvenser genom exempelvis produktionsbortfall, extra tillsyn, flytt av djuren och egna kostnader för rovdjursstängsel. Rovdjursförvaltning handlar inte om vargens vara eller icke vara. Inte heller om jakt är bra eller dåligt. Det handlar om att hitta former för samexistens mellan varg och människa.
Det handlar om förutsättningar för företagande och livsvillkor för enskilda personer som bor och har sitt arbete på landsbygden. Det handlar också om var och en av oss i detta samhälle som vill kunna äta svenskproducerade livsmedel och vistas i öppna, vackra landskap där betande djur ser till att det finns ett artrikt växt- och djurliv.
Det handlar om samhällets möjlighet att nå de politiskt uppsatta miljömål, av vilka flera är helt beroende av aktivt jord-och skogsbruk. Allt detta hänger samman i ett större perspektiv och då måste rovdjursförvaltningen vara långsiktig, förutsägbar och rimlig för den enskilda landsbygdsföretagaren.
I dag har gränsen passerats. Staten gör inte sitt när det gäller hundra procents kostnadsansvar för förebyggande åtgärder vid och för att undvika angrepp. Staten har misslyckats. Vargarna har blivit för många. Enligt rovdjurspropositionen tagen i riksdagen 10 december 2013 ska vi ha 170–270 vargar i Sverige.