Ett vargpar etablerade för ett par år sedan ett revir i trakten av Siggefora. De bildade familj och började föda upp valpar. En oerhört fantastisk och glädjande händelse tycker jag och fler med mig då vargar återkommit till sin plats i den svenska faunan.
Men de senaste veckorna har vi hört och läst om angrepp på får med många djur rivna. Det är klart att det blir en smolkfylld bägare för de som äger fåren.
Vad jag önskar är en större beredskap och medvetenhet hos både djurägarna och kanske även länsstyrelsen.
En familjegrupp bestående av vargar innebär växande valpar som avvänjs och får behov av större mängder kött. Det ökar naturligtvis de vuxna djurens driv att skaffa fram så mycket mat som möjligt vilket betyder en kritisk period med förhöjd risk för angrepp på tamdjur, i de flesta fall i den här delen av landet får. Det ökar sannolikt också risken för överskottsdödande som hunddjur och mårddjur ibland kan ägna sig åt.
Det är något som fårägare bör känna till för att i högre grad skydda sina djur under särskilt känsliga perioder.
De vanliga sätten att skydda djuren är med rovdjursavvisande stängsel (så kallad RAS) eller med hjälp av boskapsvaktande hundar. Bidrag kan sökas hos länsstyrelserna för detta och även för lamadjur som vid viss ålder och storlek skyddar mot rovdjursangrepp. De djurägare som har RAS brukar vara nöjda med det och tycka att det fungerar bra. Men det kan ändå uppfattas som dyrt och krångligt att skaffa och installera något av ovanstående.
Då kan även annat tillämpas. Att ta in djuren nattetid minskar riskerna liksom att på olika sätt försöka skrämma bort rovdjur. Vill man inte ha RAS kan en strömförande tråd lågt satt i ett stängsel ge visst skydd mot vargar som gärna tar sig in under stängsel.
Nu höjs istället röster för skyddsjakt vilket är en delvis metod med stora nackdelar. Ibland verkar man tänka att man ska identifiera och döda det eller de djur som utfört attacken. Resultatet verkar ofta bli att något av föräldradjuren skjuts med följd att familjegruppen mer eller mindre förstörs. Det är ett dåligt sätt att hantera en fridlyst djurart som i Sverige hotas av inavelsskador. Det är inte utan orsak Sverige har rönt kritik från EU för bristande skydd av sin vargstam.
Det är önskvärt med en mer kreativ, kunnig och strukturerad hantering av de skaderisker som finns med rovdjuren och det är ett ansvar både för stat och djurägare att förhindra skador.