Som tidigare djurägare förstår jag verkligen sorgen och förtvivlan över att ha förlorat djur, oberoende om det skett genom sjukdom, olycksfall, rovdjursangrepp eller annat. Jag förstår även jägarförbundets ordförande Torsten Nilsson när han har åsikter kring min syn på rovdjurspolitiken utifrån de särintressen som han är satt att företräda.
Däremot förstår jag inte insinuationen kring oss stadsbor som mindre kunniga i denna fråga. Detta är en generalisering som är ovärdigt och får stå och tala i sin egen tydlighet.
Varför skulle staten fridlysa vargen om den är så omöjlig att leva tillsammans med just här i Sverige? Anledningen till att man inte gjort detta torde vara att topprovdjuren här i Sverige dvs varg, björn, lo och järv är nyckelarter i vår natur. De formar de ekosystem där de lever och ökar den biologiska mångfalden. Rovdjuren är nödvändiga för att bevara den stora biologiska mångfald som vi förknippar med opåverkad natur.
Göte Lindgren frågar om jag tycker att berörda Järlåsabor har rätt att bestämma om de vill ha ett vargrevir. Jag tror inte att en sådan lokal bestämmanderätt rimmar med gällande lagstiftning. Jag tycker att lagar ska följas även om dessa är till förmån och skydd av våra rovdjur inklusive vargen.