Kommentar till insändare av Anders Vahlquist 31/12
I insändare 31/12 skriver Anders Vahlquist om framtiden i Uppsala. Enligt vad jag förstår har han både rätt och fel. Rätt är att Uppsala växer och behöver bättre kollektivtrafik.
Fel är att tillväxt skulle ge bättre ekonomi - så är i princip fallet om inflyttare är arbetsföra och inte har barn. Exploateringskostnader och social service kommer genast, men skatteintäkterna kommer långt senare. Att låna går bra när räntan är nära noll, men om den stiger bli det dyrt. Vid inflation kompenserar sig långivaren via räntekostnaden, som kommer på kommunalskatten.
Fel är också att spårvagn skulle ha en framtid, någonstans. Den är dyr, ineffektiv och inte så miljövänlig som många tror. Dyr i bygge och drift. Naturovänlig genom vagnarnas tyngd med massor av stål, med buller och vibrationer. Ineffektiv genom obefintlig flexibilitet och låg turtäthet.
I industrin automatiseras allt rutinarbete. Arbetskraft är dyr. Kollektivtrafik i tätort är rutinarbete där automation är lätt att genomföra. Förarkostnaderna är drygt 70 procent av driftkostnaderna; därför planerar alla för förarlös trafik där driftkostnaderna är hälften. Sådan har funnits i mer än 50 år. Spårvagn övervägs endast som komplettering där det redan finns spårvagnstrafik. Region Uppsala ska betala driften, men regionen behöver skatterna till sjukvården, som är svårare att automatisera och där behoven är mycket stora.
Ett automatbanesystem måste från första början samplaneras med byggnader och gator för att begränsa byggnadskostnaderna. Självkörande bussar kan komplettera spårbundna stomlinjer och därmed möjliggöra begränsad exploateringsgrad. Framtiden för automatiserad kollektivtrafik ser lovande ut särskilt för Sydöstra staden-Dansike-Fyrislund och området mellan Stenhagen och Skogstibble, det nya område som Trafikverket öppnar för när man nu rustar upp väg 55 och sedan bygger järnväg mellan Uppsala och Enköping.