Första spadtaget togs i somras för bygget av spårvägen genom Uppsala.
När S presenterade första spadtaget för spårvägen talade partiet mot sitt eget bättre vetande, i varje fall i två avseenden: högst kapacitet och miljövänligast. S vet att Uppsalas planerade förarlösa automatbana (observera, inte spårtaxi) på 1990-talet hade högre kapacitet än spårvagn, 5400 resenärer i timmen, om de gick var 60:e sekund. Och detta var redan för 25 år sedan!
Beträffande miljövänlighet förtiger S den stora åtgången av stål i spår och chassi, stål som ger stora koldioxidutsläpp vid tillverkningen. Jag har ett par delar av rälsen från Uppsalas spårväg 1950. Ett tvärsnitt på 8,5 mm väger 400 gram. Det blir 47 kilo per meter. Högre krav nu kanske ger 50 kilo per meter. Spårsträckningen planeras till 17 km, gånger 4 rälser, blir 68 km. Lägg till rangersträckor så kan vi räkna med 75 km. Det kräver 3 750 ton stål.
Professor Magnus Henrekson och andra anger att koldioxidutsläppet är 1,4 ton per ton producerat stål. Då skulle enbart spåren ge utsläpp av 5 250 ton koldioxid!
Jag såg någonstans att varje spårvagn innehåller 30 ton stål, främst i underrede och hjul. Jag vet inte om siffran är sann, men då skulle stålet till varje vagn släppa ut 42 ton koldioxid – 50 vagnar 2000 ton.
”Grönt” stål blir knappt och dyrbart och reserveras för specialbehov. Knappast för spårväg.
Jonathan Linder skriver i Villaägaren nr 5:2024 att svenska hushåll i genomsnitt släpper ut 29,7 ton koldioxid om året. Stålet till etableringen av spårväg i Uppsala släpper ut 7 250 ton. Det är lika med årsutsläppet från 240 000 hushåll, fler än vad jag tror Uppsala har.
Detta är visserligen en engångshändelse, men ändå kan spårvagn antas vara det mest miljöfientliga kollektivtrafikfordonet i stadstrafik sedan all fossildrift avvecklats.