Under min aktiva tid var jag lärare på Linnéskolan i Uppsala. För att ge oss lärare mer kunskap i pedagogik och i detta fall om hur man hjälper oroliga, ”stökiga” barn och ungdomar så fick vi för många år sedan, som ett inslag lyssna till en norsk professor som forskat inom området. Han beskrev bland annat olika problem och gav idéer och förslag på lösningar. Men, hans slutsats och bestämda uppfattning var att en elevgrupp, klass ska innehålla max 15 elever. Hans egen och andras forskning, som inneburit försök med olika klasstorlekar på ett antal skolor hade tydligt visat på stora fördelar med mindre klasser.
Visst har detta angreppssätt för att förbättra situationen för oroliga elever, lugna elever, ängsliga elever, lärare, föräldrar, skoladministration och samhället i stort diskuterats i olika omgångar och föreslagits av olika partier. Men! Man har inte lyckats genomföra en sådan förändring för att den kortsiktigt har inneburit extra kostnader. Brist på lärare har också varit ett argument för att inte genomföra en sådan reform. Ingen har krävt att våra klasstorlekar ska vara 15 elever i morgon men sätt upp det som mål om tio till 15 år! Att inte se denna uppenbara väg till ett bättre samhälle är nästan obegripligt! Ökningen av olika diagnoser pekar på att barn och ungdomar behöver mer hjälp. Det får de i mindre klasser. Studiemotiverade elever vill ha lugn och ro. Det får de i mindre klasser.
Föräldrar vill att deras barn lyckas i skolan. Lärare vill ha mer tid för att hjälpa. Skolledare vill inte lägga pengar på extra insatser.
Alla elever vill lyckas. Vi vill ha färre ungdomsbrottslingar, färre SIS-hem, fritagningar, dödsskjutningar. Vi vill ha ett bättre samhälle! Det får vi med mindre klasser.
Satsa i dag på mindre klasser! Vi får lyckligare lärare och fler sökande till lärarutbildningar, lyckligare föräldrar och barn alltså färre Bup-fall! Börja på några ställen. Nu!