Det har varit fruktansvärda upplopp och grova attacker mot vårt gemensamma svenska samhälle i helgen. Hemska scener har utspelat sig för människor som oförskyllt hamnat i livsfara. För att kunna hantera detta har förstärkningspoliser från andra län och regioner kommenderats dit. Att hals över huvudet tvingas kasta sig iväg mot en situation och där mötas av stora grupper som vill skada eller döda dig… Hur kan det kännas för poliser som också är småbarnsföräldrar? Några tankar nedan som jag tror kan spegla känslan i blåljusfärden mot dessa infernon.
Förmodligen blandade känslor under resan. Rädsla oro för egen och kollegors skull. Oro över en hemsk samhällsutveckling. Ilska över samma sak. Pliktkänsla utifrån sitt yrkesval, och samhällets trygghet för såväl nuvarande framtida generationer. En mängd känslor bubblar samtidigt. Alla utom en – att ge upp och strunta i alltsammans. Stor heder åt er alla i poliskåren och era anhöriga som kanske inte visste om ni skulle komma hem igen.