Efter årets val kommer ett stort antal personer att ta plats som ledamöter av riksdag, kommun- och regionfullmäktige, där de under fyra år ska medverka i beslut som påverkar alla. I ett idealt samhälle ska de valda ledamöterna genom samarbetsanda och kompromissvilja fatta beslut som gagnar alla, både nu och i framtiden. Det finns dock politiker vars framtid tycks vara begränsad till innevarande mandatperiod. De vill att resultat av besluten ska synas under mandatperioden. Följden kan bli att många långsiktiga satsningar uteblir, satsningar vars resultat visar sig kanske först efter 10-20 år.
Bristen på långsiktiga beslut är skrämmande. Förebyggande åtgärder och underhållsarbeten har under decennier skjutits på framtiden, alltså till kommande mandatperioder och generationer. Den värsta underlåtenheten är naturligtvis bristen på krafttag för att bromsa den globala klimatkrisen. Infrastrukturen krakelerar av brist på underhåll. Ett avskaffat civilförsvar och ett nedrustat militärt försvar måste nu återuppbyggas. Alla dessa brister har en gemensam rot, långsiktiga beslut ger inte resultat under mandatperioden.
Ett bra exempel på mandatperiods-tänkandet är den idag heta frågan om ungdomskriminalitet. För drygt 50 år sedan gick jag socionomutbildning. I ämnet social metodik hade vi kurslitteratur som betonade att barns risk för framtida sociala problem kan bedömas redan när de är i förskoleåldern. Samhället måste ge barn i riskzonen stöd under skoltiden. Varje skola måste förutom den traditionella skolsköterskan också ha skolkurator och skolpsykolog. Kunskap om barn som fanns 1967 har inte omsatts i politiska beslut.
Förutom den mänskliga vinsten av ett ”räddat barn” finns en ekonomisk vinst. I ämnet nationalekonomi gavs intressanta och skrämmande räkneexempel på kostnaden för intagna på institutioner inom ungdomsvård, missbruksvård, kriminalvård och psykiatri. Idag anges den genomsnittliga dygnskostnaden för institutionsvistelse till tre tusen kronor, viket innebär en årlig kostnad på drygt en miljon kronor för EN person. Dagens uteblivna insatser för ett barn i riskzonen kan om 10 år innebära att barnet kostar en miljon kronor per år som frihetsberövad på grund av missbruk och kriminalitet. Jag uppmanar varje politiker att tänka längre än sin mandatperiod!