Slutförvarsfrågan av använt kärnbränsle är unik. Här har organisationer med stora bidrag och privatpersoner fått fritt utrymme i media att sprida okunskap och ”alternativa sanningar”. Skräck för det okända har dominerat inläggen i debatten. Man kan konstatera att skräck och oro är miljöorganisationernas främsta bidrag i debatten, och deras främsta medlemsrekryteringskälla.
Tyvärr är inte heller politiker och beslutsfattare så noggranna med att granska källhänvisning av underlag för sina ställningstaganden. Det innebär att man bidrar till spridning av okunskap och legitimerar oseriösa inlägg i debatten.
Påståendet att frågan har existentiell betydelse för befolkningen och särskilt för innevånarna i Östhammars kommun rimmar illa med Strålskyddsmyndighetens (SSM) utlåtande i bilagan till Miljödomstolen. SSM har anlitat 80 talet utländska experter och sakkunniga i granskningen av SKB ansökan och konstaterar: ”Ett slutförvar i Forsmark kan byggas på ett säkert sätt”. Där konstateras också att den farliga gammastrålningen har nästintill försumbara nivåer vid den tidpunkt då man förväntar sig kapselbrott.
Att framställa lågfrekvent strålning som ligger långt under vad kalium i vår egen kropp producerar, och motsvarande hälften av vad som solen ger som en möjlig miljökatastrof, borde för alla framstå som en uppenbar lögn och faktaresistens hos uppgiftslämnaren.
Den rådgivande kommunala folkomröstningen i frågan kommer visa om radiofobi har fått styra vårt beslut. Eller om förtroendet för strålskyddsmyndigheters faktakunskaper i frågan har fått en spridning bland kommuninnevånarna.