De senaste dagarna har UNT skrivit en del om granbarkborrens härjningar i länets naturreservat. För den som regelbundet besöker de här reservaten kan det inte komma som en överraskning. Som bosatt i Storvreta och flitig besökare i Storskogens naturreservat, i området mellan Storvreta och Jälla, har det inte varit svårt att se hur skadeangreppen har brett ut sig under de senaste åren.
Det är inte länets värst drabbade reservat, likväl med stora områden av döda och döende granar. Försvagade och angripna av svamp står de sen bokstavligen och ruttnar på rot, tills de till slut knäcks och lägger sig kors och tvärs i ett gigantiskt "plockepinn". Det är sorgligt att se. Svårt att forcera och farligt för den friluftsintresserade, med risk för fallande trän.
Man bör fråga sig hur det blivit så här. En bidragande orsak är den rådande förvaltningsprincipen i naturreservaten, där skogen lämnas till sitt öde. Det betyder att död ved tillåts ligga kvar, vilket blir till barnkammare för nya skadeinsekter i en ond cirkel. I en brukad skog avverkas gamla träd innan de dör och död ved tas bort, så att risken för den här typen av angrepp minimeras.
Argumentet här är en föreställning om ökad biologisk mångfald. Förvisso, även granbarkborren och annat är delar av vår fauna, men är det verkligen så här vi vill att våra naturskogar ska vara?
Det är Länsstyrelsen som ansvarar för förvaltningen. Det finns uppenbart anledning till självkritik.