Ett exempel är Södra Rosendal. Ett annat är nybyggena längs Råbyvägen. Det är inte bara tätt mellan husen, det är också mycket stor variation i uttrycket på liten yta.
I likstora områden som byggdes under mitten av 1900-talet är husen vid en första anblick ganska lika. Exempel är Leches områden i Salabackar och Tunabackar samt Täljstenen och Kvarngärdet. När man tittar lite närmare upptäcker man en variation i dessa äldre områden. Denna enhetlighet med små variationer skapar både lugn och liv. Dessutom verkar människor trivas särskilt bra i flera av dessa bostadsområden.
Vad är det som gör att man i dag inte längre anammar denna till synes enkla princip – enhetlighet med små variationer? Kan det vara så att dåtidens arkitekter och planerare hade en bättre förståelse för vad folk egentligen vill ha? När det gäller Gunnar Leche så lär han ju ha haft en synnerligen aktiv dialog med medborgarna – under vissa perioder nästan varje dag.
För att minska risken att nya bostadsområden ska bli av genomgångskaraktär och i stället bli områden där människor vill stanna kan det vara värt att börja fundera lite mer på i vilken skala man skapar variation och hur mycket variation som ska finnas på olika skalor (till exempel inom och mellan bostadsområden). Genom att studera befintliga områden där människor trivs särskilt bra och kopiera de grundläggande idéerna i dessa kan nog Uppsala utvecklas till en stad med många attraktiva bostadsområden. Särskilt om vi låter bli att förtäta de som är attraktiva i dag och att bygga för tätt i nya områden.