Vårt barnbarn som bor på landet strax utanför Uppsala ska börja i förskoleklass till hösten. Han har inte fått plats på sin sökta skola i närområdet, Lindbackenskolan, där han väl känner miljön och där alla hans kamrater har fått plats. Istället har han placerats i en skola inne i Uppsala, i ett område som förutom att det innebär längre resväg är en tätortsmiljö där han aldrig har varit och där han inte har en enda kamrat.
Han rycks helt ur sitt sammanhang och för en sexåring som behöver känna trygghet och tillit till skolan som sin arbetsplats under många år framåt kan det få förödande konsekvenser. Skolstarten är ju något som barn brukar se fram emot med glädje och förväntan, i detta fall verkar det bli en sommar full av oro och osäkerhet inför vad som väntar till hösten.
Barnkonventionen är numera lag i Sverige och sätter barnens bästa i fokus. Att inte ta hänsyn till en sexårings behov av trygghet kan rimligen inte göra detta.
Om Uppsala kommun räknat fel på behovet av skolplatser för sexåringar ska detta inte behöva gå ut över barnens trygghet utan då får man lösa situationen med att exempelvis sätta upp tillfälliga baracker.
Vi måste vara rädda om våra barn! Kommunen hävdar stolt att man har placerat 92 procent av barnen enligt deras val. Ambitionen måste väl vara att 100 procent ska få plats på en skola där de kan känna sig trygga och få en positiv start på sin skolgång! Om bara några få procent av barnen placeras på skolor långt ifrån deras trygga miljö har man misslyckats enligt barnkonventionens intentioner.