Nyligen har SVT sänt en serie om fem program med titeln ”Gud som haver barnen kär” med Anna Lindman som programledare. Programmen handlade om barn som farit väldigt illa under sin uppväxt i religiösa samfund. Samtliga hade nu lämnat sina samfund och vittnade om den psykiska misshandel de utsatts för. Många vittnade om skräcken för att hamna i helvetet.
Det som inte nämndes något om i programmet, är att svenska staten ger de här samfunden ekonomiskt stöd. Det administreras av ”Myndigheten för stöd till trossamfund” (SST). På deras hemsida kan man läsa att 2019 var det över 60 trossamfund som tog emot bidrag. Någon kanske tänker som jag, finns det så många samfund? Den totala summan som utbetalades 2020 till dessa var 102 miljoner.
I lagen (1999:932) om stöd till trossamfund står följande:
Mål för stödet.
2§ Stödet ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva aktiv och långsiktig inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.
Förutsättningar för statsbidrag.
3§ statsbidrag får endast lämnas till trossamfund som Bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, och är stabilt och har egen livskraft.
4§ Regeringen bestämmer vilka trossamfund som kan få statsbidrag.
Det framgår inte av lagtexten men paragraf 2 verkar ha större tyngd än paragraf 3, det vill säga att kravet på gudstjänst väger tyngre än att beakta de grundläggande värderingarna som samhället vilar på.
Finns det något fog för ett en sådan slutsats?
Människor har olika syn på livet och de existentiella frågorna, men en skarp gräns kan dras mellan att tro på övernaturliga väsen och att inte göra det. Icke religiösa livsåskådningar utgår från att en sådan övernaturlig värld inte existerar.
Det får till följd att icke religiösa livsåskådningsorganisationer som till exempel Humanisterna inte kommer ifråga om något statligt stöd. Sedan spelar det ingen roll om alla andra kriterier för stöd är uppfyllda. Jag skulle nog vilja påstå att det är få religiösa samfund som bättre uppfyller kriteriet i paragraf 3 ovan, än vad Humanisterna gör.
Då kan man ju undra, hur så många samfund kan åtnjuta ekonomiskt stöd, trots att så många grova missförhållanden, som blottläggs i den här tv-serien.
Förklaringen är nog ganska enkel, kontrollen för att se om kriterierna för stöd uppfylls, bygger på självrapportering från samfunden.
Det är ju lite av en paradox att Sverige som betraktas som ett av världens mest sekulära länder, där anser regeringen att det är ett krav för en livsåskådningsorganisation, att förrätta gudstjänst och tillbe och ära ett övernaturligt väsen, för att få statligt stöd.
Skall staten överhuvudtaget ägna sig åt sådan verksamhet?