Ärkebiskop Martin Modéus säger i en intervju i Svenska kyrkans tidning Hopp, att kyrkan behöver mer statliga pengar för att säkra kyrkobyggnader mot förfall. Bakgrunden är, att när Svenska kyrkan år 2000 upphörde att vara statskyrka, åtog sig staten att ersätta kyrkan för vård och underhåll av kyrkobyggnader med omgivningar. Sedan 2009 har ersättningen varit oförändrad 460 miljoner kronor per år. I dagens penningvärde borde det beloppet, enligt kyrkans beräkning, vara 700 miljoner. Det är alltså det belopp man anser, att staten nu bör bidra med.
Oavsett eventuella synpunkter på beloppets storlek kan man fråga sig, om det är skattebetalarna som ska stå för detta. Har andra finansieringsalternativ prövats? Hur är det med medlemsavgifterna till kyrkan? Medlemsutvecklingen är negativ. De senaste 25 åren har två miljoner medlemmar lämnat Svenska kyrkan. Varje medlem betalar i genomsnitt 3 000 kronor per år. Två miljoner förlorade medlemmar innebär alltså ett årligt intäktsbortfall på 6 miljarder!
Att förlora närmare 30 procent av sina medlemmar är rimligen ett problem för en medlemsbaserad organisation. Många skulle kalla det krisartat. Det är möjligt, att man internt ser det så. Ur medlemsperspektiv får jag känslan, att ingen bryr sig. Om kyrkan vill behålla sina medlemmar, måste man säga det entydigt och berätta, vad man tänker göra för att lyckas med det. Jag är medlem sedan 84 år och har under ett aktivt yrkesliv betalat mer för detta än för något annat medlemskap. Jag har inga planer på att lämna. Men jag önskar, att kyrkans ledning låter oss medlemmar veta, hur man ser på den drastiska nedgången och berättar, om man planerar göra något åt det och i så fall vad. När det tar emot, ska ledningen vara synlig, tydlig och kraftfull. Det skapar förtroende.
Tänk om man med god medlemsvård kunde återvinna 12 procent av dem som lämnat. Då behöver man inte be skattebetalarna om pengar för att sköta sin egendom!