Man fĂ„r intrycket av att SJ glömt vem de Ă€r till för, nĂ€r man visar bĂ„de ointresse och vilja att lösa de problem som alltid uppstĂ„r. Om de visste det skulle de ju inte bli âtagna pĂ„ sĂ€ngenâ av vagn och personalbrist, sĂ„ fort det blir omslag i vĂ€dret. Eller nĂ€r det Ă€r nĂ„gon annans fel vid driftstörningar. Dessutom ska man inte heller kunna boka om sin biljett om man fĂ„r förhinder för resan?
Det kĂ€nns nog mer som att det Ă€r vi resenĂ€rer som Ă€r till för SJ Ă€n tvĂ€rtom. Jag minns frĂ„n min tid i SJ:s bussdivision med vilken yrkesstolthet och pondus SJ-anstĂ€llda visade i samband med starten av X2000 1990. Det var nya uniformer och speciella utbildningar, som Ă€ven vi âfrĂ„n bussarnaâ fick ta del av. DĂ„ gick tĂ„gen âsom tĂ„getâ
Idag ser jag ett helt annat SJ som helt saknar ambitioner och framtidsvisioner. Man tror att allt kommer att ordna sig om tio Ă„r 2034, nĂ€r man fĂ„tt fyra spĂ„r att Ă„ka pĂ„ mellan Uppsala och Stockholm . DĂ„ ni â vĂ€nta bara. Redan för tio Ă„r sedan slog ett antal experter och forskare fast att âden svenska jĂ€rnvĂ€gen har havereratâ. LĂ€s Dagens samhĂ€lle frĂ„n 15 april 2014. Med tanke pĂ„ att försĂ€mringarna började redan efter avregleringen 1988, sĂ„ torde det inte rĂ€cka med endast fyra spĂ„r som framtidsvision.
FrĂ„gan Ă€r vĂ€l om det dĂ„ finns nĂ„gra tappra âkrigareâ kvar som Ă€r beredda att satsa pĂ„ arbetspendling, likvĂ€l om nĂ„gon arbetsgivare som vĂ„gar satsa pĂ„ personal som Ă€r i behov av tĂ„get för att komma till jobbet. Man vĂ„gar inte ens som pensionĂ€r ta tĂ„get för en dagsresa till Stockholm, dĂ„ man inte kan lita pĂ„ att returen fungerar.
Kanske fĂ„r den gamla SJ-tjĂ€nstemannen som jobbat hela sitt liv pĂ„ resgodset och biljettexpeditionen i Uppsala rĂ€tt, nĂ€r han pĂ„ sjuttiotalet var irriterad pĂ„ nĂ„gon strulig resenĂ€r och uttryckte högljutt bakom disken â âdet hĂ€r skulle kunna vara ett bra jobb det hĂ€r, bara man slapp de dĂ€r j-a resenĂ€rernaâ.
FortsÀtt som ni börjat sÄ ordnar det sig nog.