Man får intrycket av att SJ glömt vem de är till för, när man visar både ointresse och vilja att lösa de problem som alltid uppstår. Om de visste det skulle de ju inte bli ”tagna på sängen” av vagn och personalbrist, så fort det blir omslag i vädret. Eller när det är någon annans fel vid driftstörningar. Dessutom ska man inte heller kunna boka om sin biljett om man får förhinder för resan?
Det känns nog mer som att det är vi resenärer som är till för SJ än tvärtom. Jag minns från min tid i SJ:s bussdivision med vilken yrkesstolthet och pondus SJ-anställda visade i samband med starten av X2000 1990. Det var nya uniformer och speciella utbildningar, som även vi ”från bussarna” fick ta del av. Då gick tågen ”som tåget”
Idag ser jag ett helt annat SJ som helt saknar ambitioner och framtidsvisioner. Man tror att allt kommer att ordna sig om tio år 2034, när man fått fyra spår att åka på mellan Uppsala och Stockholm . Då ni – vänta bara. Redan för tio år sedan slog ett antal experter och forskare fast att ”den svenska järnvägen har havererat”. Läs Dagens samhälle från 15 april 2014. Med tanke på att försämringarna började redan efter avregleringen 1988, så torde det inte räcka med endast fyra spår som framtidsvision.
Frågan är väl om det då finns några tappra ”krigare” kvar som är beredda att satsa på arbetspendling, likväl om någon arbetsgivare som vågar satsa på personal som är i behov av tåget för att komma till jobbet. Man vågar inte ens som pensionär ta tåget för en dagsresa till Stockholm, då man inte kan lita på att returen fungerar.
Kanske får den gamla SJ-tjänstemannen som jobbat hela sitt liv på resgodset och biljettexpeditionen i Uppsala rätt, när han på sjuttiotalet var irriterad på någon strulig resenär och uttryckte högljutt bakom disken – ”det här skulle kunna vara ett bra jobb det här, bara man slapp de där j-a resenärerna”.
Fortsätt som ni börjat så ordnar det sig nog.